Förord

Gud vet bäst. Vi människor förstår så lite av hans faderliga och milda sätt att föra oss till sig. När jag år 1973 skrev förordet till Es Cristo que pasa [När Kristus går förbi] kunde jag inte föreställa mig att den helige präst som var dess författare så snart skulle göra sin resa till vårt himmelska hem. Tusentals av oss, kvinnor och män – som är barn av hans bön, uppoffringar och generösa hängivelse åt Guds vilja – kan med oändlig tacksamhet säga samma ord av uppriktig lovprisning om honom som den helige Augustinus skrev om vår fader och herre den helige Josef: Han uppfyllde sitt andliga faderskap bättre än någon annan man uppfyllt sitt köttsliga¹. Han lämnade oss torsdagen den 26 juni 1975 vid middagstid här i Rom, den stad han älskade så högt för att den är Petri säte, kristendomens centrum och huvudstad för den heliga Kyrkans universella kärlek. Medan vi fortfarande kunde höra ekot av klockorna som ringde för Angelus, hörde Opus Deis grundare med en ny och levande kraft orden amice, ascende superius², vän, kom och njut av himlen.

Han lämnade denna värld en vanlig dag i sitt prästerliga arbete, försjunken i samtal med den som är Livet, och därför har han inte dött: han befinner sig vid hans sida. Medan han ägnade sig åt sitt själasörjande värv erfor han den ljuvlighet som överväldigar – så uttrycker han sig i predikan På väg mot heligheten³ – som består i att befinna sig ansikte mot ansikte med Kristus, att äntligen få skåda det sköna Anlete som han längtade så mycket efter: Vultum tuum, Domine, requiram!⁴

Strax efter att han fötts till det himmelska fäderneslandet började det strömma in vittnesbörd från ett oräkneligt antal personer som kände till hans heliga liv. Det var och är ord som man nu kan ge offentlighet åt: tidigare uttalades de inte, av respekt för ödmjukheten hos den som ansåg sig vara en syndare som är vansinnigt förälskad i Jesus Kristus. Jag erfor trösten att direkt från den helige Fadern höra en av hans många varma lovprisningar över Opus Deis grundare. I tidningar och tidskrifter från hela världen kan man läsa otaliga artiklar som uttrycker tacksamheten hos såväl kristna som personer som ännu inte bekänner sig till Kristus men som börjat upptäcka honom genom monsignore Escrivá de Balaguers ord och gärningar.

”Så länge jag lever kommer jag inte att upphöra att förkunna att det är absolut nödvändigt att vara en bönens människa, alltid!, vid alla tillfällen och under de mest skiftande omständigheter, för Gud överger oss aldrig.”⁵ Detta var hans enda uppgift: att be och uppmuntra andra att be. Därför gav han mitt i världen upphov till en underbar mobilisering av personer – som han tyckte om att kalla det – beredda att ta det kristna livet på allvar, genom att umgås som barn med Herren. Vi är många som av denne hundraprocentige präst har lärt oss ”Guds barmhärtighets stora hemlighet: att vi är Guds barn.”⁶

I detta andra band med predikningar har vi samlat några texter som gavs ut medan monsignore Escrivá fortfarande fanns mitt ibland oss här på jorden och andra av de många texter som han hade ämnat ge ut senare, eftersom han arbetade utan hast och utan rast. Han avsåg aldrig att vara en författare, trots att han kan räknas bland den kristna spiritualitetens mästare. Hans attraktiva och kraftfulla lära skall levas mitt i arbetet, i hemmet, i de mänskliga relationerna, överallt. Han hade den även mänskliga gåvan att ”lura på” läsaren mycket mer än denne förväntat sig. Vad lättläst han är! Hans direkta sätt att uttrycka sig och levande bilder når alla, oavsett skillnader i mentalitet och kultur. Han gick i Evangeliets skola: därav hans klarhet, hans sätt att tränga in i själens djup; gåvan att aldrig bli omodern, då han aldrig försökte vara på modet.

Dessa arton predikningar ger en överblick över de grundläggande mänskliga och kristna dygderna för den som vill följa Mästaren nära i hans spår. De är inte en teologisk avhandling eller ett kompendium i andlig uppfostran. De innehåller en förkroppsligad troslära, där teologens djup förenas med den evangeliska klarheten hos en god själasörjare. Tillsammans med monsignore Escrivá blir orden ett samtal med Gud – bön – men upphör inte att vara även en innerlig konversation med åhörarna, vars bekymmer och förhoppningar han bemöter. Dessa predikningar är således en undervisning i kristen troslära och kristet liv, där man samtidigt som man talar om Gud samtalar med Gud. Kanske är detta hemligheten bakom hans stora kommunikativa förmåga, för han hänför sig alltid till Kärleken och betraktar Gud oupphörligt och oförtröttligt.⁷

Redan i den första texten möts man av det som var ett ständigt tema för monsignore Escrivás förkunnelse: att Gud kallar alla människor till heligheten. Då han påminner om Apostelns ord – detta är Guds vilja: att ni skall bli heliga⁸ – påpekar han följande: ”Vi skall vara heliga från topp till tå, om uttrycket tillåts: verkliga, äkta kristna som kan helgonförklaras. Annars har vi misslyckats som den ende Mästarens lärjungar.”⁹ Längre fram klargör han att ”den helighet som vår Herre förväntar sig av oss uppnår man genom att utföra sitt arbete och sina vardagliga plikter med kärlek till Gud. Och vardagen består nästan alltid av små saker.”¹⁰

Vad stödjer sig den kristne på, med vilken rätt kan han hysa sådana häpnadsväckande förhoppningar? Svaret återkommer gång på gång som en refräng i predikningarna: det är den ödmjuka djärvheten som man vinner då man ”är medveten om att man är eländig och svag men samtidigt vet att man är Guds barn”.¹¹

För monsignore Escrivá är det uppenbart vilket avgörande alternativ människan står inför i sitt livsval: ”Slavar eller Guds barn: detta är vårt livs dilemma. Antingen är vi Guds barn eller slavar under högmodet.”¹² Hjälpt av det heliga exempel som Opus Deis grundares trogna och heroiska hängivelse utgjorde, har jag betraktat detta alternativ med allt större ihärdighet sedan Herren tog till sig den människa jag hållit mest av: utan ett barns ödmjukhet och enkelhet kan vi inte ta ett enda steg längs den väg som består i att tjäna Gud. ”Ödmjukhet är att se sig själv som man är, utan att försköna, i sanning. Och när vi förstått att vi knappt är värda någonting alls, öppnar vi oss för Guds storhet: och vår storhet ligger just i detta.”¹³ Han skall bli större och jag bli mindre,¹⁴ förkunnade Johannes Döparen, då han beredde väg för Kristus. Och Kristus säger: lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta.¹⁵ Ödmjukhet är inte att nedvärdera sig som människa; den ödmjukhet som ligger till grund för Opus Deis grundares förkunnelse är en levande och innerlig erfarenhet, för den ”innebär att man erkänner att man är liten inför Gud: ett barn, en son.”¹⁶ Monsignore Escrivá de Balaguer är kanske den förste som har talat om en ödmjukhetsiver;¹⁷ ett barn som stöds av sin Fader Guds allsmäktiga skydd ivrar nämligen i sin litenhet för gärningar av tro, hopp och kärlek och av alla andra dygder som den helige Ande ingjuter i dess själ.

Han lämnar aldrig ämnet för sin första predikan: vardagslivet, det vanliga, varje dags uppgifter. Monsignore Escrivá behandlar alla dygder med ständiga hänvisningar till kristnas liv mitt i världen, för världen är deras plats, det är där Gud har velat sätta dem. Där tillämpas de mänskliga dygderna: klokhet, sannfärdighet, lugn, rättvisa, storsinthet, flit, måttfullhet, uppriktighet, själsstyrka osv. Det är mänskliga och samtidigt kristna dygder, för måttfullheten fullkomliggörs av en anda av botgöring och självtukt; ett kärvt pliktuppfyllande berikas genom den kristna kärleken, dvs ”rättvisan som generöst svämmar över sina bräddar.”¹⁸ Man lever mitt bland de saker man använder, men utan att fästa sig vid dem, med ett rent hjärta.

Eftersom tiden, för dem som ägnar sig åt själens ärenden, är mer än guld värd, den är härlighet!¹⁹ måste den kristne lära sig att använda den flitigt för att ge uttryck för sin kärlek till Gud och till sina medmänniskor och helga arbetet, helga sig i arbetet och helga andra genom arbetet. Den kristne skall fästa stor vikt vid små saker, det vill säga att han skall undvika onyttiga dagdrömmar och försöka leva det tysta, naturliga och övernaturliga hjältemod som kännetecknar den som lever med Kristus i sin vardag.” Det står inte skrivet någonstans att en kristen måste vara en främling för världen. Vår Herre Jesus Kristus har i ord och handling prisat en annan mänsklig dygd som jag tycker särskilt mycket om: naturligheten, enkelheten (...) Det händer emellertid att människor brukar vänja sig vid det som är enkelt och vardagligt och omedvetet söker de det som är slående och artificiellt. Ni kanske har upplevt det, liksom jag. Man beundrar skönheten i en bukett fräscha, nyligen klippta rosor med fina och väldoftande kronblad – och som kommentar får man höra: De ser ut att vara konstgjorda!”²⁰

Just så når oss dessa ord av Opus Deis grundare: med samma fräschör som hos nyklippta rosor, frukten av ett helt livs umgänge med Gud och av ett enormt apostolat, som ett hav utan stränder. I dessa texter lägger vi märke inte bara till enkelheten, utan även till en konstant passionerad, översvallande kärlek. Det är då ”hjärtat slår häftigt”²¹, man ”skyndar sig att älska”²², för ”en hel livslängd är för lite för att utvidga din kärlek till nästan.”²³

Så går vi över till ett annat av de viktigaste ämnena i hans betraktelser: ”det gudomliga samspelet mellan de tre teologala dygderna, som utgör varpen på vilket varje kristen man och kvinnas liv vävs.”²⁴ Hänvisningarna till detta är otaliga: ”vi skall leva av tron; hålla ut med hopp; vara mycket fästa vid Jesus Kristus; verkligen, verkligen, verkligen älska Honom”²⁵; ”säkerheten i att känna – att veta – att vi är Guds barn fyller mig av verkligt hopp”²⁶; ”det är hög tid att du i dina vanliga göromål utövar tron, uppväcker hoppet, upptänder kärleken.”²⁷

Efter tre predikningar om tro, hopp och kärlek, kommer en om bönen, men behovet av att leva i umgänge med Gud är närvarande från första sidan. ”Bönen bör slå rot i själen undan för undan”²⁸, naturligt, enkelt och förtröstansfullt, för ”Guds barn behöver inte någon stel och konstgjord metod för att vända sig till sin Fader.”²⁹ Bönen är som tråden i den varp som bildas av de tre teologala dygderna. Allting bildar en helgjuten enhet: livet får en gudomlig innebörd men denna ”förening med vår Herre skiljer oss inte från världen, den förvandlar oss inte till konstiga varelser som är främmande för tidens gång”.³⁰

Hans precisa och träffande kommentarer till den heliga Skrift och hans ofta återkommande hänvisningar till den kristna traditionens rika skatt genomsyras av ”anfall” av kärlek som liknar en flod som svämmar över sina bräddar.” Vad stor vår Faders kärlek och barmhärtighet är! När jag tänker på dessa tecken på hans gudomliga dårskap gentemot sina barn skulle jag vilja ha tusen munnar och tusen hjärtan för att ständigt prisa Gud Fader, Gud Son och Gud helig Ande.”³¹

Varför var monsignore Escrivás kärlek så stark? För att Gud ingöt den i hans hjärta och även för att han med sin fria vilja gjorde allt han kunde för att få den att växa och föra över den till tusentals andra människor. Han älskade och ville älska^*; han ville besvara den nåd som Herren hade satt i hans själ. Hans kärlek var så fri att den blev en passion: ” Det är frivilligt, utan något tvång, för att jag helt enkelt vill det, som jag väljer Gud. Och jag åtar mig att tjäna, att omvandla min existens till en gåva till andra av kärlek till min Herre Jesus. Denna frihet får mig att förkunna att ingenting på jorden kan skilja mig från Kristi kärlek.”³²

Den väg mot heligheten som monsignore Escrivá uppmanar oss att slå in på präglas av en djup respekt för friheten. Opus Deis grundare gläds åt den helige Augustinus ord, med vilka biskopen av Hippo hävdar att Gud ansåg att hans tjänare skulle bli bättre om de tjänade Honom frivilligt.³³ Denna väg mot himlen är dessutom mycket lämpad för människor som lever mitt i samhället, i arbetslivet, i en omgivning som ibland är likgiltig eller bestämt motsätter sig Kristi lag. Opus Deis grundare talar inte till människor som lever i en skyddad tillvaro. Han talar till personer som kämpar i det fria, i livets mest skiftande omständigheter. Det är i denna deras omgivning som de använder sin frihet för att fatta beslutet att tjäna Gud och att älska Honom mer än någonting annat. Friheten är oundgänglig och i frihet stärks kärleken och den slår rot: ”man föds inte helig. Heligheten byggs upp genom det ständiga samspelet mellan Guds nåd och människans gensvar.”³⁴

För att vi skall umgås närmare med Herren, uppmuntras följaktligen två passioner: den för kärleken och den för friheten. Deras kraft förenas när friheten väljer kärleken till Gud. Den ström av nåd och det gensvar gentemot nåden som följer är så stark att den kan betvinga alla svårigheter: den psykologiska terrorism³⁵ som reser sig upp mot dem som vill vara Herren trogna; de personliga svagheter som aldrig kommer att försvinna, men som omvandlas till tillfällen att på nytt, med ångerns frihet, bekräfta kärleken; de hinder i omgivningen som vi måste övervinna genom att så frid och glädje.³⁶

Under loppet av hans kommentarer kring det gudomliga och mänskliga samspelet mellan frihet och kärlek finns stunder då man kan fånga en skymt av det lidande – den kärlekens smärta till följd av mänsklighetens brist på gensvar på Guds barmhärtighet – som var ett ständigt drag i monsignore Escrivás liv. Då man såg honom var det svårt att lägga märke till det. Få människor har gått igenom denna värld så glada och med ett så gott humör som han, med en sådan ungdomlighet och förmåga att utnyttja varje dag till det yttersta. Han längtade inte efter någonting annat än efter Guds kärlek. Men han led. Många av hans barn som umgåtts med honom på nära håll har senare kommenterat: hur var det möjligt att vår fader kunde lida så mycket? Vi har alltid sett honom glad, uppmärksam på minsta detalj, hängiven oss alla.

Han har indirekt besvarat frågan i vissa av dessa predikningar: ”glöm inte att om vi umgås med Jesus, så kommer vi med säkerhet att stöta på hans kors. När vi överlämnar oss i Guds händer, tillåter Han ofta att vi erfar smärta, ensamhet, motgångar, förtal, ärekränkning och hån, både inifrån och utifrån. Det är för att Han vill forma oss till sin avbild och att vi skall likna Honom och Han tillåter även att man kallar oss galna och tar oss för dumskallar.”³⁷

Eftersom han förmådde omfamna Herrens kors hängivet, kunde monsignore Escrivá de Balaguer säga att ”mitt liv på ett särskilt sätt gjort mig medveten om att jag är Guds barn och jag har känt glädjen av att kunna försätta mig i min Faders hjärta för att gottgöra, för att rena mig, för att tjäna Honom, för att förstå och förlåta alla i kraft av hans kärlek och min ödmjukelse.”³⁸ Han var alltid följsam mot den helige Andes ingivelser, så att hans eget uppträdande skulle kunna återspegla den vackra bilden av Kristus. Hans tro var sådan att han tog Mästarens ord bokstavligt och han angreps ofta av människor som verkade oförmögna att stå ut med tanken på att man kan leva av tro, med hopp och med kärlek.” Någon kanske tycker att jag är naiv. Det bryr jag mig inte om. Även om man kallar mig naiv, för att jag fortfarande tror på kärleken till nästan, försäkrar jag er om att jag alltid kommer att tro på den! Och så länge som Han låter mig leva, kommer jag – som en Kristi präst – att fortsätta att verka för att det skall råda enhet och frid bland dem som är bröder, eftersom de är barn till samme Fader, Gud; verka för förståelse mellan alla människor; verka för att alla skall dela samma ideal: Tron!”³⁹

Den passion han kände för kärleken och friheten och övertygelsen om att vi är menade att handla i en gudomlig anda av tro och hopp, ledde vidare till apostolatet. En av predikningarna – För att alla skall räddas – ägnas helt och hållet åt detta ämne. ”Jesus befinner sig vid Genesarets sjö och folket trängs ivrigt runt Honom för att höra Guds ord (Luk 5:1). Som idag! Ser ni det inte? De längtar efter att höra Guds budskap, även om de döljer det utåt. Kanske vissa har glömt Kristi lära; andra har – utan egen skuld – aldrig fått lära sig den, och anser religion vara någonting underligt. Men ni måste vara övertygade om en ständigt aktuell sanning: det kommer alltid en stund då människan inte klarar av mer, då de vanliga förklaringarna inte räcker, då hon inte låter sig nöjas med de falska profeternas lögner. Och även om dessa personer då inte erkänner det, hungrar de efter att stilla sin oro med Herrens lära.”⁴⁰

En levande apostolisk anda, som är liktydig med att passionerat förmedla Guds otåliga kärlek för människosläktet, löper som en röd tråd genom varje sida i denna bok. Vår uppgift är att ”inge människor äkta frid” och ”att förändra världen.”⁴¹ För att betona detta, riktar monsignore Escrivá ständigt uppmärksamheten mot vår Herre, som lärde människorna att tala om den lycka som är oförgänglig genom att gå längs våra mänskliga vägar med sina gudomliga steg. Jag kan inte låta bli att citera ett stycke ur På väg mot heligheten, i vilket Opus Deis grundare kommenterar en scen i Evangeliet som han älskade djupt, den som beskriver Jesu apostolat på vägen till Emmaus med de båda lärjungar som verkade ha förlorat allt hopp.

” De var på väg som så många andra som färdades genom den trakten. Och där visar sig Jesus för dem, helt naturligt, och vandrar med dem under ett samtal som ger lindring åt deras trötthet. Jag föreställer mig scenen så att det redan är långt in på kvällen. Det blåser en mild bris. Runt omkring finns fält sådda med vete som redan mognat och gamla olivträd vars grenar är silverglänsande i det matta ljuset.”⁴²

Det är Kristus som går förbi. Då de såg att Jesus verkade vilja fortsätta sin vandring, sade de båda männen till Honom: Stanna hos oss. Det börjar bli kväll och dagen är snart slut.”⁴³ Sådana är vi: vi vågar aldrig riktigt, kanske på grund av brist på uppriktighet, eller kanske på grund av blyghet. Djupt inom oss tänker vi: stanna hos oss, för mörkret omger våra själar och endast Du är ljus, endast Du kan stilla denna längtan som förtär oss.”⁴⁴

Denna längtan efter Gud, som vi alla bär inom oss, erbjuder oss kristna dagligen tillfällen till att verka apostoliskt. Vi människor ropar efter Gud, och vi söker Honom även då vårt samvete tvekar eller då vår blick är fäst vid världsliga ting. Och Jesus stannar. Våra ögon, liksom Kleopas och hans följeslagares, öppnas när Kristus bryter brödet. Och även om Han återigen försvinner ur vår åsyn, kommer vi att vara i stånd att börja vår vandring på nytt – fastän det skymmer – för att tala om Honom med de andra, för så mycket glädje ryms inte i ett ensamt bröst.”⁴⁵

Jag återvänder i minnet till den dag som ständigt är närvarande för mig, som jag aldrig kan glömma, den 26 juni 1975, då monsignore Josemaría Escrivá de Balaguer definitivt föddes till kärleken, för vid den tiden längtade hans hjärta efter ett evigt Emmaus, där han kunde få vara nära Kristus för evigt. I predikan På väg mot heligheten hade han skrivit. Det föds en törst efter Gud, en längtan efter att förstå hans tårar; en törst efter att se hans leende, hans ansikte (...) Själen gör framsteg, försjunken i Gud, gudomliggjord: den kristne har blivit till en törstande vandrare, som öppnar sin mun för källans vatten.”⁴⁶ Något senare säger han: ”Jag tycker om att tala om vägen, därför att vi är resande, som styr vår färd mot himlens hem, vårt fädernesland.”⁴⁷

Där bor han nu, tillsammans med den heliga Treenigheten, med Maria, Guds heliga moder och vår moder, med den helige Josef som han älskade så mycket. Många av oss över hela världen anförtror våra böner åt honom, säkra på att Gud vår Herre har sitt behag i den som önskade vara, och som under sitt jordeliv faktiskt var, en god och trogen tjänare.⁴⁸

Opus Deis grundares skrifter som hittills har publicerats – särskilt Vägen, Rosenkransen, Det är Kristus som går förbi* – har redan tryckts i mer än fem miljoner exemplar och översatts till mer än 30 språk. Denna andra samling predikningar ges ut med samma syfte: att hjälpa människor att närma sig Gud. Kyrkan går igenom en svår tid och den helige Fadern tröttnar aldrig på att uppmana sina barn att be, att ha ett övernaturligt perspektiv, att vara trons heliga skatt trogna, att vara broderligt förstående gentemot varandra och att främja fred. Under dessa omständigheter får vi inte vara missmodiga. Det är dags att sätta i verket, heroiskt om det skulle behövas, de dygder som definierar och uttrycker den sanna bilden av oss kristna: vi är Guds barn som, då vi vandrar genom denna värld, strävar efter att ”våra huvuden må nå himlen” medan vi har ”fötterna stadigt på jorden.”⁴⁹

Livet för kristna som bestämmer sig för att leva i enlighet med sin stora kallelse är så att säga ett eko av Herrens ord: Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader.⁵⁰ Då vi bestämmer oss för att vara följsamma och öppna oss för Guds vilja, öppnar sig hittills oanade horisonter inför oss. Monsignore Escrivá njuter av att betona denna vackra paradox: det ” finns ingenting bättre än att veta att man av kärlek är Guds slav. För från och med det ögonblick då vi inser det, upphör vi att vara slavar och blir vänner, barn.”⁵¹

Guds barn, Guds vänner: detta är den sanning som monsignore Escrivá ville inpränta i hjärtat på dem som kände honom. Hans förkunnelse är ett ständigt försök att få folk att sluta ”se på vänskapen med Gud som uteslutande en sista utväg.”⁵² Jesus Kristus är sann Gud och sann människa, Han är vår broder och vår vän. Om vi anstränger oss att lära känna Honom väl, kommer vi ”att bli delaktiga i den gudomliga vänskapens lycka.”⁵³ Om vi gör allt vi kan för att följa med Honom från Betlehem till Golgata, och dela hans glädje och smärta, kommer vi att bli värda att inleda ett kärleksfullt samtal med Honom. Såsom vi sjunger i tidegärden, calicem Domini biberunt, et amici Dei facti sunt, de har druckit ur Herrens kalk och blivit Guds vänner.⁵⁴

Att vara hans barn och hans vänner är två oskiljaktiga sanningar för dem som älskar Gud. Vi vänder oss till Honom som barn, och för en tillitsfull dialog som bör fylla hela vårt liv; och vi vänder oss till Honom som vänner, för vi ”kristna är förälskade i Kärleken.”⁵⁵ På samma sätt sporrar vårt gudomliga barnaskap oss att överföra detta svall ur vårt inre liv i apostolisk verksamhet, på samma sätt som vår vänskap med Gud får oss att sätta oss ”i allas tjänst: använda dessa Guds gåvor som redskap för att hjälpa andra att upptäcka Kristus.”⁵⁶

De som ser en avgrund mellan vardagslivet, de timliga angelägenheterna och historiens lopp, å ena sidan, och kärleken till Gud, å andra sidan, bedrar helt enkelt sig själva. Vår Herre är evig; Han har skapat världen och satt oss här så att vi kan gå igenom den och göra vad gott är, tills vi når vårt slutliga fädernesland. Allt är viktigt i en kristens liv, för allt kan bli ett tillfälle till att möta vår Herre, och således få en betydelse som varar för evigt. ” Människorna ljuger när de på tal om timliga saker säger ’för alltid’. ’För alltid’ är sant, fullständigt sant, endast då det hänför sig till Gud; och så bör du leva, med en tro som skall hjälpa dig att få en ljuv försmak av himlen när du tänker på den evighet som verkligen är för alltid.”⁵⁷

Monsignore Josemaría Escrivá har nu direkt kunskap om Guds ljuva skönhet. Han har trätt in i evigheten. Hans ord, även de som står att läsa i predikningarna i denna bok, har därför fått ännu större kraft, om man kan säga så. De tränger ännu djupare in i våra hjärtan och de rycker oss med. Jag vill avsluta med ett citat som kan bidra till att få oss att dela en annan av hans främsta passioner:

”Älska Kyrkan. Tjäna henne med den medvetna glädje som tillkommer den som har bestämt sig för att tjäna av kärlek. Och om vi skulle se några vandra utan hopp, som de två från Emmaus, låt oss då närma oss dem med tro – inte i vårt eget namn, utan i Kristi namn – för att försäkra dem om att Jesu löfte inte kan svika, att Han alltid vakar över sin Brud och aldrig kommer att överge henne, att mörkret kommer att fly, för vi är ljusets barn (jfr Ef 5:8), kallade till ett evigt liv.”⁵⁸ 

Alvaro del Portillo