Kyrkan är inte ett politiskt parti, inte heller en samhällsideologi eller en världsorganisation som

vill främja harmoni eller materiell utveckling, även om den erkänner att dessa och andra verksamheter är ädla. Kyrkan har alltid utfört och fortsätter att utföra ett enormt arbete till förmån för de behövande, för dem som lider, för alla dem som på något sätt drabbas av konsekvenserna av den enda sanna ondskan, som är synden. Och för alla – för dem som på något sätt är behövande och för dem som tycker sig njuta av jordens tillgångar till fullo – kommer kyrkan att bekräfta en enda väsentlig och slutgiltig sak: att vårt mål är evigt och övernaturligt, att det endast är genom Jesus Kristus som vi kan nå evig frälsning, och att det

endast är i honom som vi på något sätt kan uppnå sann fred och lycka redan i detta liv.

Be tillsammans med mig nu till Gud vår Herre att vi katoliker aldrig må glömma dessa sanningar och att vi ska vara fast beslutna att omsätta dem i praktiken. Den katolska kyrkan behöver inte människornas godkännande, eftersom hon är Guds verk.

Vi visar att vi är katoliker genom att bära helighetens frukt, eftersom helighet inte känner några gränser och inte heller är ett arv som tillfaller någon specifik gruppering. Vi visar att vi är katoliker om vi ber, om vi försöker vända oss till Gud hela tiden, om vi alltid och i allt strävar efter att vara rättvisa – i den bredaste betydelsen av begreppet rättvisa, som i dessa tider ofta används med en materialistisk och felaktig nyans – och om vi älskar och försvarar andra människors personliga frihet.

Jag vill också påminna er om ett annat tydligt tecken på kyrkans katolicitet: det trogna bevarandet och förvaltandet av sakramenten såsom de instiftades av Jesus Kristus, utan mänskliga förvrängningar eller illvilliga försök att tolka dem psykologiskt eller sociologiskt. Ingen kan nämligen bestämma hur någon annan skall använda sin makt, utan endast hur den egna skall användas. Och eftersom människans helgelse står under den heliggörande Gudens makt, är det inte upp till människan att efter eget sinne bestämma vilka saker som skall helga henne, utan detta skall bestämmas av gudomlig instiftelse³¹.

Dessa försök att avlägsna den universella karaktären från sakramentens väsen skulle kanske vara berättigade om de bara var tecken, symboler, som råder under förståelighetens och begriplighetens naturliga lagar. Men den nya lagens sakrament är på samma gång orsaker och tecken. Därför är det vanligt att man undervisar att de orsakar det som de betecknar. Utifrån detta är det också tydligt att ett sakraments essentiella kännetecken till fullo uppfylls, eftersom det är ämnat till något heligt, inte bara som tecken utan också som orsak.³²