Påvens suveräna makt och hans ofelbarhet när han talar ex cathedra är inte ett mänskligt påhitt: utan baserar sig på Kristi uttryckliga vilja när han grundade sin kyrka. Det är då inte särskilt meningsfullt att ställa påvens styre mot biskoparnas, eller att reducera giltigheten av det påvliga läroämbetet till de troendes samtycke! Ingenting ter sig i detta sammanhang mer främmande än idén om maktbalans; vi har ingen användning för mänskliga sätt att tänka, hur attraktiva eller funktionella de än må vara. Ingen i kyrkan åtnjuter absolut makt av sig själv, som människa; i kyrkan finns det ingen annan chef än Kristus; och Kristus har velat utse en ställföreträdare – påven i Rom – att leda sin Brud som är en pilgrim på denna jord.

Kyrkan är apostolisk till sin konstitution: hon som verkligen är och kallas katolsk måste samtidigt skina av enhetens, helighetens och den apostoliska successionens privilegium. På det sättet är kyrkan verkligen en, med hela jorden och alla nationer förenade i en lysande och fullkomlig enhet, med den enhet vars högsta auktoritet och yppersta primat, och oavlåtliga princip, rot och ursprung är den välsignade Petrus, apostlarnas furste, och hans efterföljare på den romerska stolen. Och det finns ingen annan katolsk kyrka än den som, byggd på en enda Petrus, genom trons och kärlekens enhet, har rests upp till en enda kropp, förenad och solid⁴¹.

Vi hjälper till att göra denna apostoliska kontinuitet tydligare för alla genom att med yttersta trohet manifestera vår förening med påven, som är föreningen med Petrus. Vi måste älska den romerske påven med en underbar och lidelsefull kärlek eftersom vi ser Kristus i honom. Om vi umgås med Herren i bön kommer vi att kunna gå framåt med en klar blick som gör det möjligt för oss att uppfatta den helige Andes handlande, även när vi står inför händelser som vi inte förstår eller som orsakar smärta och sorg.