Vi betraktar mysteriet om den enda, heliga, katolska och apostoliska kyrkan. Det är dags att fråga oss själva: Delar jag med Kristus hans längtan efter själar? Ber jag för denna kyrka, som jag är en del av, i vilken jag måste utföra ett särskilt uppdrag som ingen annan kan göra i mitt ställe? Att vara med i kyrkan är redan mycket, men det räcker inte. Vi måste vara kyrka, för vår moder får aldrig vara en främling för oss, en utomstående, främmande för våra djupaste tankar.

Här avslutar vi dessa överväganden om kyrkans egenskaper. Med Herrens hjälp kommer de att inpräntas i våra själar och vi kommer att bli bekräftade i ett klart, säkert och gudomligt kriterium för att älska denna heliga moder mer, som har fört oss till nådens liv och som dag efter dag ger oss näring med en outtömlig omsorg.

Om du råkar höra ord eller tillmälen som kränker kyrkan, visa då dessa kärlekslösa upphovsmän, humant och kärleksfullt, att man inte behandlar en mor på det sättet. Nu angriper de henne ostraffat, eftersom hennes rike, som är hennes mästares och grundares rike, inte är av denna värld. Så länge vetet jämrar sig bland agnarna, så länge axen suckar bland ogräset, så länge barmhärtighetens kärl sörjer bland vredens kärl, så länge liljan gråter bland törnen, kommer det inte att saknas fiender som kommer att säga: »När kommer hennes namn att dö och förgås?«. Det vill säga, se, en tid ska komma när kyrkan skall försvinna och inga kristna kommer att finnas ... De säger detta men likväl är det de själva som dör. Och kyrkan förblir⁵¹.

Vad som än händer kommer Kristus inte att överge sin brud. Den triumferande kyrkan är redan med honom, vid Faderns högra sida. Och därifrån kallar våra kristna bröder och systrar oss, de som prisar Gud för den verklighet som vi fortfarande ser i trons klara skymning: den enda, heliga, katolska och apostoliska kyrkan.