Tro. Vi behöver tro. Om vi ser på kyrkan med trons ögon upptäcker vi att hon i sig själv bär och sprider sin egen apologi och sitt eget syfte. Den som betraktar henne, studerar henne med kärleken till sanningen för ögonen måste inse att hon, oberoende av de människor som utgör kyrkan och oberoende av de praktiska uttryck hon tar sig i världen, bär inom sig ett budskap av universellt och unikt ljus, befriande och nödvändigt, gudomligt⁸.

Hur kan vi känna annat än att själen fylls av sorg när vi hör heretiska röster höjas? (Det är vad de är, jag har aldrig gillat eufemismer.) När vi ser äktenskapets och prästerskapets helighet angripas ostraffat; vår heliga moder Marias obefläckade avlelse och hennes eviga jungfrulighet förnekas, tillsammans med alla de privilegier och gåvor med vilka Gud har smyckat henne. För att inte tala om när det eviga miraklet med Jesu Kristi verkliga närvaro i den heliga Eukaristin, Petri primat och självaste uppståndelsen ifrågasätts. Men ha förtröstan: den heliga kyrkan är oförstörbar. Kyrkan kommer att vackla om hennes grundvalar vacklar, men kan Kristus vackla? Så länge Kristus inte vacklar kommer kyrkan inte att vackla intill tidens slut⁹.