Men vad är kyrkan? Var finns kyrkan? Många kristna, förvirrade och vilsna, får inga riktiga svar på dessa frågor. Kanske kommer de att dra slutsatsen att de svar som läroämbetet har formulerat under århundraden — och som bra katekeser har lyft fram med nödvändig precision och enkelhet — nu har spelat ut sin roll och ersatts av nya svar. En rad händelser och svårigheter tycks ha hopat sig för att kasta en skugga över kyrkans rena ansikte. Vissa hävdar, i sin iver att anpassa sig till vad de kallar den moderna tiden, att kyrkan är här och nu. Andra ropar: kyrkan är inget annat än människans längtan efter solidaritet, vi måste förändra henne i enlighet med de rådande omständigheterna.

De har fel. Dagens kyrka är samma kyrka som Kristus grundade, och den kan inte vara något annat. I Guds ställe styr apostlarna och deras efterföljare kyrkan, som är grundad på tron och trons sakrament. Och på samma sätt som det inte är tillåtet för dem att upprätta en annan kyrka, kan de inte heller förkunna en annan tro eller instifta andra sakrament; för det är genom de sakrament som flödade ur Kristi sida när han hängde på korset som kyrkan har byggts upp⁶. På dessa fyra egenskaper – så som de uttrycks i trosbekännelsen från ett av de första koncilierna och som vi nu ber i mässans trosbekännelse – skall kyrkan igenkännas: En enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka⁷. Detta är kyrkans essentiella attribut, och de härrör från hennes natur enligt Kristi vilja. Och eftersom de är essentiella är de också egenskaper, tecken som skiljer henne från alla andra mänskliga sammanslutningar, även om man i de andra sammanslutningarna också skulle höra Kristi namn uttalas.

För drygt hundra år sedan sammanfattade påven Pius IX kortfattat denna traditionella lära: Av gudomlig auktoritet konstitueras Kristi sanna kyrka av och känns igen på de fyra kännetecken som vi i trosbekännelsen säger att vi tror på. Vart och ett av dessa kännetecken är så intimt förenade med varandra att de inte kan skiljas åt. Därför måste hon som verkligen är och kallas katolsk på samma gång återge skenet av enhetens, helighetens och den apostoliska successionens privilegium⁸. Jag insisterar: Detta är kyrkans traditionella lära, som det Andra Vatikankonciliet åter formulerat, även om somliga tycks ha glömt bort det de senaste åren, vilseledda av en falsk ekumenik: Detta är Kristi enda kyrka som vi i trosbekännelsen bekänner som en, helig, katolsk och apostolisk. Efter sin uppståndelse överlämnade vår Frälsare henne åt Petrus så att han skulle vara hennes herde. Åt honom och de andra apostlarna gav han uppdraget att utbreda henne och styra henne. För alltid har han upprest henne som sanningens pelare och grundval⁹.