Med en blindhet som kommer av att man vänder sig bort från Gud – detta folk hedrar mig med sina läppar, men deras hjärta är långt ifrån mig³⁶ – produceras en bild av kyrkan som inte har något samband med den kyrka som Kristus grundade. Till och med altarets heliga sakrament – förnyelsen av offret på Golgata – vanhelgas eller reduceras till en ren symbol för vad de kallar människornas gemenskap sinsemellan. Vad skulle det ha blivit av själarna om vår Herre inte hade offrat sig för oss intill den sista dyrbara blodsdroppen? Hur är det möjligt att man föraktar detta eviga mirakel av Kristi verkliga närvaro i tabernaklet? Han har stannat kvar hos oss för att vi ska kunna umgås med honom och för att vi ska kunna tillbe honom. Stannat som en underpant på den härlighet som väntar oss, så att vi ska kunna besluta oss för att följa i hans fotspår.

Dessa tider är prövningens tider och vi måste bönfalla Herren, med ett rop som inte tystnar³⁷, att förkorta dem, att se med barmhärtighet på sin kyrka och att återigen låta ett övernaturligt ljus upplysa herdarnas och alla de troendes själar. Kyrkan behöver inte försöka behaga människorna, eftersom människor – vare sig de är ensamma eller tillsammans – aldrig kan ge evig frälsning: det är Gud som räddar.