För några dagar sedan, när jag firade den heliga mässan, stannade jag upp en kort stund för att tänka på orden i en psalm som liturgin använder i kommunionantifonen: Herren är min herde, ingenting skall fattas mig¹. Denna åkallan förde tankarna till verserna i en annan psalm som brukade reciteras när prästkandidaten mottog den första tonsuren: Herren är min arvedel². Kristus själv lägger sig i händerna på prästerna, som på så sätt

blir förmedlare av Herrens mysterier³ – av Herrens underverk.

Under den kommande sommaren kommer ett femtiotal medlemmar av Opus Dei att vigas till präster. Sedan 1944 har dessa prästvigningar av ett fåtal medlemmar i Verket ägt rum, en sann nåd och tjänst för kyrkan. Ändå finns det varje år människor som tycker att det är obegripligt: hur är det möjligt, frågar de, att trettio, fyrtio, femtio män med givande liv och goda framtidsutsikter är villiga att bli präster? I dag vill jag dela med mig av några tankar, även om jag därmed riskerar att bara göra dessa människors förvirring större.