Förmodligen förstår de mer om många timliga och mänskliga frågor än mången lekman. Men efter att de har blivit präster tystar de gärna denna kompetens för att i stället hämta kraft i den ständiga bönen för att kunna tala endast om Gud, förkunna evangeliet och förmedla sakramenten. Detta är, om jag får uttrycka mig så, deras nya yrkesarbete, som de ska ägna dagens alla timmar, som alltid kommer att vara för få: eftersom det är nödvändigt att ständigt studera Guds vetenskap, att ge andlig vägledning åt så många själar, att höra så mycket bikt, att predika outtröttligt och att be mycket, mycket, med hjärtat alltid placerat i tabernaklet, där Han verkligen är närvarande. Han har utvalt oss till att vara hans egna, till att med glädje ge oss hän, även om vi kommer möta svårigheter, det slipper ingen undan.

Som jag sa skulle allt detta kunna göra folk ännu mer förbryllade. Vissa kommer kanske att fortsätta att fråga sig: varför avstå från så mycket av jordens goda och rena, från att ha en mer eller mindre lysande karriär, från att med ett kristet exempel påverka samhället: kulturlivet, utbildningsväsendet, ekonomin, och andra samhällsområden?

Andra kommer att påpeka hur det idag på många håll råder en märkbar förvirring kring prästens roll; det tjatas om att det är nödvändigt att söka efter hans identitet och man ifrågasätter värdet i att ge sig själv till Gud i prästämbetet i dagens samhälle. Slutligen kan det också komma som en överraskning att det, i en tid då det är ont om prästkallelser, kan uppstå kallelser bland kristna som, tack vare sina egna ansträngningar, redan har funnit sin plats och sitt yrke i världen.