Präster och lekmän

Jag kan förstå denna förvåning, men jag skulle inte vara uppriktig om jag skulle säga att jag delar den. Dessa män omfamnar prästämbetet av fri vilja, helt enkelt för att de vill det – och detta är ett mycket övernaturligt skäl. De vet att de inte avstår från någonting i ordets vanliga bemärkelse. Genom sin kallelse till Opus Dei tjänar de redan kyrkan och alla själar. Denna fullödiga och gudomliga kallelse ledde dem till att helga sitt vanliga arbete, att helga sig själva i detta arbete och att i samband med denna yrkesmässiga uppgift söka andras helgelse.

Petrus riktar sig till alla kristna – och därmed till Opus Deis medlemmar som vare sig de är präster eller lekmän är vanliga kristna – med följande ord: Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk. Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk. Ni som förut inte fann barmhärtighet har nu funnit barmhärtighet⁴.

En och samma sak gäller för de kristtrogna, vare sig de är präster eller lekmän, eftersom Gud vår Herre har kallat oss alla till kärlekens fullhet, till helighet. Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. Han har välsignat oss med all den andliga välsignelse som genom Kristus finns i himlen, liksom han före världens skapelse har utvalt oss i honom till att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek⁵.

Det finns ingen andra klassens helighet: antingen kämpar vi ständigt för att vara i Guds nåd och för att likna Kristus, vår förebild, eller så deserterar vi från dessa gudomliga strider. Herren inbjuder alla att helga sig just där de befinner sig i livet. I Opus Dei är det – trots individers felsteg och elände – ingen skillnad mellan präster och lekmän när det kommer till passionen för helighet, och prästerna utgör bara en mycket liten del av det totala antalet medlemmar.

Om man ser på saken med trons ögon innebär att bli präst inget avstående, inte heller innebär det någon slags kröning av kallelsen till Opus Dei. Heligheten är inte beroende av ens civilstånd (ogift, gift, änka, präst) utan av hur man personligen motsvarar nåden, som ges till oss alla. Den nåd som lär oss att lägga av oss mörkrets gärningar och iklä oss ljusets rustning: lugn, frid, uppoffrande och glädjefylld tjänst för hela mänskligheten⁶.