För att fullborda detta stora verk, – återlösningens verk – är Kristus alltid närvarande i sin Kyrka, i synnerhet i de liturgiska handlingarna. Han är närvarande i mässans offer, dels i prästens person – ty »densamme frambar nu offret genom prästernas tjänst som en gång frambar sig själv på korset« – dels och framför allt under de eukaristiska gestalterna⁸.

Genom vigningens sakrament får prästen förmågan att låna ut sin röst, sina händer och hela sitt väsen till Vår Herre; det är Jesus Kristus som i den heliga mässan, med konsekrationsorden, förvandlar brödets och vinets substans till sin kropp, sin själ, sitt blod och sin gudomlighet.

Detta är grunden för prästens ojämförliga värdighet. En lånad storhet som är förenlig med min egen litenhet. Jag ber Gud vår Herre att ge oss präster nåden att på ett heligt sätt handskas med det heliga, att även i våra liv återspegla Herrens storhet. Vi som firar mysterierna kring Herrens lidande måste efterlikna det vi gör. Och om vi frambär oss själva som offergåvor, kommer Offergåvan att ta vår plats inför Gud⁹.

Om du någonsin stöter på en präst som till det yttre inte verkar leva enligt evangeliet: döm honom inte, Gud dömer honom. Om han firar den heliga mässan giltigt, med avsikt att konsekrera, så kommer Vår Herre inte att underlåta att komma ner till hans händer, även om de är ovärdiga. Var finner man något mer självutgivande, något mer tillintetgörande? T.o.m. i högre grad än det som ägde rum i Betlehem och på Golgata. Varför? För att Jesus Kristus hjärta värker av frälsningslängtan, för att han inte vill att någon ska kunna säga att han inte har kallat honom. Han går även den till mötes som inte söker honom.

Han är Kärlek! Det finns ingen annan förklaring. Hur otillräckliga är inte orden för att tala om Kristi kärlek! Han sänker sig till vår nivå, tar på sig allt, utsätter sig själv för allt – för helgerån, för hädelser, för kylan från så många människors likgiltighet – bara för att kunna erbjuda, om så bara till en enda människa, möjligheten att höra slagen från ett hjärta som pulserar i hans sårade bröst.

Detta är prästens identitet: han är ett direkt och dagligt redskap för förmedling av den frälsande nåd som Kristus har vunnit åt oss. Om vi förstår detta, om vi har mediterat över detta i bönens aktiva tystnad, hur kan vi då tänka att prästämbetet handlar om att avstå? Det är en vinst som inte kan uppskattas. Vår heliga moder Maria, den heligas

te av alla varelser – endast Gud är större än hon – förde en gång Jesus till världen; prästerna för honom till vår jord, till vår kropp och själ, varje dag: Kristus kommer för att vara vår föda, för att ge oss liv, för att redan nu vara ett löfte om det kommande livet.