Jag förstår inte att vissa präster är så ivriga att smälta in bland de andra kristna att de glömmer eller försummar sitt specifika uppdrag i kyrkan, det uppdrag som de har blivit vigda till. De tror att de kristna i prästen vill se en människa vilken som helst. Detta är inte sant. Hos prästen vill de beundra de dygder som bör utmärka varje kristen och till och med varje hederlig människa: förståelse, rättvisa, ett liv i arbete – i det här fallet prästens arbete – kärlek till nästan, bildning, finkänslighet i umgänget med andra.

Dessutom förväntar sig de trogna att prästens prästerliga karaktär skall framträda tydligt: de förväntar sig att han skall be, villigt ge sakramenten, vara beredd att ta emot alla utan att inta chefsposten eller bli aktivist för en viss åsiktsriktning¹⁴. Han bör lägga kärlek och hängivenhet i firandet av den heliga mässan, han bör sitta i biktstolen, han bör trösta de sjuka och de sörjande, han bör undervisa barn och vuxna i tron, han bör predika Guds ord och inte någon slags mänsklig vetenskap som – även om han kunde den utan och innan – inte skulle vara den vetenskap som räddar och leder till evigt liv, han bör ge råd och kärlek till de behövande.