Kort sagt: prästen uppmanas att inte hindra Kristi närvaro i honom, särskilt i de ögonblick då han utför kroppens och blodets offer och när han i Guds namn, i den sakramentala, hörbara och hemliga bikten, förlåter synder. Förvaltandet av dessa två sakrament är så centralt för prästens uppdrag att allt annat måste kretsa kring det. Andra prästerliga uppgifter – förkunnelse och undervisning i tron – skulle sakna grund om de inte var inriktade på att lära ut hur man umgås med Kristus, hur man möter honom i botens kärleksfulla tribunal och i den oblodiga förnyelsen av Golgataoffret, i den heliga mässan.

Låt mig dröja lite vid det heliga offret: för om det är centrum och rot i den kristnes liv, är det än mer så i prästens liv. En präst som underlåter att fira altarets heliga offer varje dag¹⁵ visar inte Gud någon större kärlek; det är som att han vräker ur sig till Kristus: jag delar inte din iver efter frälsning, jag förstår inte din otålighet efter att försvarslös ge dig själv som mat för själen!