Golgataoffret är ett oändligt uttryck för Kristi generositet. Vi – var och en av oss – har alltid vårt eget för ögonen, men Gud Vår Herre har inget emot att vi i den heliga mässan lägger fram alla våra behov för honom. Vem har inte saker att be om? Herre, denna sjukdom ... Herre, denna sorg ... Herre, denna förödmjukelse som jag inte förmår bära av kärlek till dig. Vi önskar det goda, lycka och glädje för våra nära och kära, våra hjärtan värker för dem som hungrar och törstar efter bröd och rättvisa, för dem som upplever ensamhetens bitterhet, för dem som i slutet av sina dagar inte får en kärleksfull blick eller en hjälpande hand.

Men det elände som verkligen får oss att lida, den stora nöden som vi vill avhjälpa, är synden, avlägsnandet från Gud, risken att själar går förlorade i all evighet. Att upplyfta människorna till den eviga härligheten i Guds kärlek: detta är vår grundläggande strävan när vi firar den heliga mässan, liksom det var Kristi strävan när han gav sitt liv på Golgata.

Låt oss vänja oss vid att tala med denna uppriktighet till Herren när han stiger ner, detta oskyldiga offer, i prästens händer. Tilltron till Herrens hjälp kommer att ge oss den själsliga mildhet som får sitt utlopp i goda och kärleksfulla gärningar, förståelse, ömhet för dem som lider och för dem som uppför sig konstlat och ger sken av en tom tillfredsställelse, som snart visar sig vara falsk och förvandlas till sorg.