För evigt präst

För några dagar sedan, när jag firade den heliga mässan, stannade jag upp en kort stund för att tänka på orden i en psalm som liturgin använder i kommunionantifonen: Herren är min herde, ingenting skall fattas mig¹. Denna åkallan förde tankarna till verserna i en annan psalm som brukade reciteras när prästkandidaten mottog den första tonsuren: Herren är min arvedel². Kristus själv lägger sig i händerna på prästerna, som på så sätt

blir förmedlare av Herrens mysterier³ – av Herrens underverk.

Under den kommande sommaren kommer ett femtiotal medlemmar av Opus Dei att vigas till präster. Sedan 1944 har dessa prästvigningar av ett fåtal medlemmar i Verket ägt rum, en sann nåd och tjänst för kyrkan. Ändå finns det varje år människor som tycker att det är obegripligt: hur är det möjligt, frågar de, att trettio, fyrtio, femtio män med givande liv och goda framtidsutsikter är villiga att bli präster? I dag vill jag dela med mig av några tankar, även om jag därmed riskerar att bara göra dessa människors förvirring större.

Varför präst?

Prästvigningens heliga sakrament kommer att ges till dessa medlemmar i Verket, som har samlat värdefull erfarenhet – kanske sedan många år – som läkare, advokater, ingenjörer, arkitekter och många andra yrken. Det är män som tack vare sitt arbete skulle kunna sträva efter mer eller mindre framträdande positioner inom sin sociala sfär.

De kommer att vigas för att tjäna. Inte för att bestämma, inte för att överglänsa någon, utan för att i en oavbruten och gudomlig tystnad ge sig själva i tjänst för alla själar. När de blir präster kommer de inte att falla för frestelsen att imitera lekmännens yrken och arbeten, även om det är arbetsuppgifter de behärskar väl, för fram tills nu har de själva utfört dessa uppgifter och detta har gett dem en lekmannamentalitet som de aldrig kommer att förlora.

Deras kompetens inom olika kunskapsområden – historia, naturvetenskap, psykologi, juridik, sociologi – är en nödvändig del av denna lekmannamentalitet, men den kommer inte att få dem att vilja framställa sig som prästpsykologer, prästbiologer eller prästsociologer: de har tagit emot vigningens sakrament för att vara präst – präster, varken mer eller mindre. Allt igenom präster.

Förmodligen förstår de mer om många timliga och mänskliga frågor än mången lekman. Men efter att de har blivit präster tystar de gärna denna kompetens för att i stället hämta kraft i den ständiga bönen för att kunna tala endast om Gud, förkunna evangeliet och förmedla sakramenten. Detta är, om jag får uttrycka mig så, deras nya yrkesarbete, som de ska ägna dagens alla timmar, som alltid kommer att vara för få: eftersom det är nödvändigt att ständigt studera Guds vetenskap, att ge andlig vägledning åt så många själar, att höra så mycket bikt, att predika outtröttligt och att be mycket, mycket, med hjärtat alltid placerat i tabernaklet, där Han verkligen är närvarande. Han har utvalt oss till att vara hans egna, till att med glädje ge oss hän, även om vi kommer möta svårigheter, det slipper ingen undan.

Som jag sa skulle allt detta kunna göra folk ännu mer förbryllade. Vissa kommer kanske att fortsätta att fråga sig: varför avstå från så mycket av jordens goda och rena, från att ha en mer eller mindre lysande karriär, från att med ett kristet exempel påverka samhället: kulturlivet, utbildningsväsendet, ekonomin, och andra samhällsområden?

Andra kommer att påpeka hur det idag på många håll råder en märkbar förvirring kring prästens roll; det tjatas om att det är nödvändigt att söka efter hans identitet och man ifrågasätter värdet i att ge sig själv till Gud i prästämbetet i dagens samhälle. Slutligen kan det också komma som en överraskning att det, i en tid då det är ont om prästkallelser, kan uppstå kallelser bland kristna som, tack vare sina egna ansträngningar, redan har funnit sin plats och sitt yrke i världen.

Präster och lekmän

Jag kan förstå denna förvåning, men jag skulle inte vara uppriktig om jag skulle säga att jag delar den. Dessa män omfamnar prästämbetet av fri vilja, helt enkelt för att de vill det – och detta är ett mycket övernaturligt skäl. De vet att de inte avstår från någonting i ordets vanliga bemärkelse. Genom sin kallelse till Opus Dei tjänar de redan kyrkan och alla själar. Denna fullödiga och gudomliga kallelse ledde dem till att helga sitt vanliga arbete, att helga sig själva i detta arbete och att i samband med denna yrkesmässiga uppgift söka andras helgelse.

Petrus riktar sig till alla kristna – och därmed till Opus Deis medlemmar som vare sig de är präster eller lekmän är vanliga kristna – med följande ord: Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk. Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk. Ni som förut inte fann barmhärtighet har nu funnit barmhärtighet⁴.

En och samma sak gäller för de kristtrogna, vare sig de är präster eller lekmän, eftersom Gud vår Herre har kallat oss alla till kärlekens fullhet, till helighet. Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. Han har välsignat oss med all den andliga välsignelse som genom Kristus finns i himlen, liksom han före världens skapelse har utvalt oss i honom till att stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek⁵.

Det finns ingen andra klassens helighet: antingen kämpar vi ständigt för att vara i Guds nåd och för att likna Kristus, vår förebild, eller så deserterar vi från dessa gudomliga strider. Herren inbjuder alla att helga sig just där de befinner sig i livet. I Opus Dei är det – trots individers felsteg och elände – ingen skillnad mellan präster och lekmän när det kommer till passionen för helighet, och prästerna utgör bara en mycket liten del av det totala antalet medlemmar.

Om man ser på saken med trons ögon innebär att bli präst inget avstående, inte heller innebär det någon slags kröning av kallelsen till Opus Dei. Heligheten är inte beroende av ens civilstånd (ogift, gift, änka, präst) utan av hur man personligen motsvarar nåden, som ges till oss alla. Den nåd som lär oss att lägga av oss mörkrets gärningar och iklä oss ljusets rustning: lugn, frid, uppoffrande och glädjefylld tjänst för hela mänskligheten⁶.

Prästämbetets värdighet

Prästämbetet leder till att man tjänar Gud i ett tillstånd som i sig inte är bättre eller sämre än något annat: det är annorlunda. Men prästkallelsen bär på en värdighet och en storhet som ingenting på jorden överträffar. Den heliga Katarina av Siena lägger dessa ord i Jesu Kristi mun: Jag vill inte att den vördnad som bör visas för prästerna ska minska, eftersom den vördnad och respekt som visas dem inte är riktad till dem, utan till mig, i kraft av det blod som jag har gett dem att förvalta. Vore det inte för detta skulle ni visa dem samma vördnad som ni visar lekmän, och inte mer ... Ni får inte förolämpa dem: genom att förolämpa dem, förolämpar ni mig. Därför förbjuder jag det, och jag har fastställt att det inte är tillåtet att röra mina kristusar⁷.

Vissa är angelägna om att söka, som de säger, prästens identitet. Hur tydliga är inte dessa ord från helgonet från Siena! Vilken är prästens identitet? Kristi. Alla kristna kan och måste vara inte bara alter Christus utan ipse Christus, andra kristusar, Kristus själv! Men hos prästen gäller detta på ett mer direkt sätt, i kraft av sakramentet.

För att fullborda detta stora verk, – återlösningens verk – är Kristus alltid närvarande i sin Kyrka, i synnerhet i de liturgiska handlingarna. Han är närvarande i mässans offer, dels i prästens person – ty »densamme frambar nu offret genom prästernas tjänst som en gång frambar sig själv på korset« – dels och framför allt under de eukaristiska gestalterna⁸.

Genom vigningens sakrament får prästen förmågan att låna ut sin röst, sina händer och hela sitt väsen till Vår Herre; det är Jesus Kristus som i den heliga mässan, med konsekrationsorden, förvandlar brödets och vinets substans till sin kropp, sin själ, sitt blod och sin gudomlighet.

Detta är grunden för prästens ojämförliga värdighet. En lånad storhet som är förenlig med min egen litenhet. Jag ber Gud vår Herre att ge oss präster nåden att på ett heligt sätt handskas med det heliga, att även i våra liv återspegla Herrens storhet. Vi som firar mysterierna kring Herrens lidande måste efterlikna det vi gör. Och om vi frambär oss själva som offergåvor, kommer Offergåvan att ta vår plats inför Gud⁹.

Om du någonsin stöter på en präst som till det yttre inte verkar leva enligt evangeliet: döm honom inte, Gud dömer honom. Om han firar den heliga mässan giltigt, med avsikt att konsekrera, så kommer Vår Herre inte att underlåta att komma ner till hans händer, även om de är ovärdiga. Var finner man något mer självutgivande, något mer tillintetgörande? T.o.m. i högre grad än det som ägde rum i Betlehem och på Golgata. Varför? För att Jesus Kristus hjärta värker av frälsningslängtan, för att han inte vill att någon ska kunna säga att han inte har kallat honom. Han går även den till mötes som inte söker honom.

Han är Kärlek! Det finns ingen annan förklaring. Hur otillräckliga är inte orden för att tala om Kristi kärlek! Han sänker sig till vår nivå, tar på sig allt, utsätter sig själv för allt – för helgerån, för hädelser, för kylan från så många människors likgiltighet – bara för att kunna erbjuda, om så bara till en enda människa, möjligheten att höra slagen från ett hjärta som pulserar i hans sårade bröst.

Detta är prästens identitet: han är ett direkt och dagligt redskap för förmedling av den frälsande nåd som Kristus har vunnit åt oss. Om vi förstår detta, om vi har mediterat över detta i bönens aktiva tystnad, hur kan vi då tänka att prästämbetet handlar om att avstå? Det är en vinst som inte kan uppskattas. Vår heliga moder Maria, den heligas

te av alla varelser – endast Gud är större än hon – förde en gång Jesus till världen; prästerna för honom till vår jord, till vår kropp och själ, varje dag: Kristus kommer för att vara vår föda, för att ge oss liv, för att redan nu vara ett löfte om det kommande livet.

Det allmänna prästadömet och det tjänande prästadömet

Varken som människa eller som kristtrogen är prästen förmer än lekmannen. Därför är det mycket lämpligt att prästen ger uttryck för en djup ödmjukhet, för att kunna förstå hur Paulus’ ord uppfylls helt och hållet i honom: Vad äger du som du inte har fått?¹⁰ Vad du har fått ... är Gud! Vad du har fått är makten att fira den heliga eukaristin, den heliga mässan (prästvigningens viktigaste syfte), att förlåta synder, att förmedla andra sakrament och att predika Guds ord med auktoritet och leda de troende i de ting som hör himmelriket till.

41 Det tjänande prästadömet förutsätter visserligen de kristna initiationssakramenten, men det ges genom ett specifikt sakrament, som präglar prästerna, genom den helige Andes smörjelse, med ett särskilt insegel. På så sätt konfigureras prästen med Kristus, på ett sådant sätt att han kan handla i Kristi – huvudets – person¹¹. Kyrkan är så här, inte på grund av människornas infall, utan på grund av Jesus Kristus, hennes grundare, uttryckliga vilja. Offer och prästadöme är så innerligt förenade i Guds plan att de har funnits i båda lagarna, det gamla och nya förbudet. Eftersom den katolska kyrkan i Nya testamentet har fått det synliga eukaristiska offret genom Herrens instiftelse, måste man därför också erkänna att det i henne finns ett nytt prästerskap, synligt och yttre, som har tagit det gamlas plats¹².

Hos de vigda läggs detta tjänande prästadöme till det allmänna prästadömet som alla troende delar. Medan det skulle vara ett misstag att hävda att en präst är mer kristtrogen än någon annan kristtrogen kan man däremot hävda att han är mer präst: han tillhör, liksom alla kristna, det prästerliga folk som Kristus har återlöst, och han är dessutom präglad av det tjänande prästadömets insegel, som skiljer sig till sitt väsen, och inte endast till graden¹³, från de troendes allmänna prästadöme.

Jag förstår inte att vissa präster är så ivriga att smälta in bland de andra kristna att de glömmer eller försummar sitt specifika uppdrag i kyrkan, det uppdrag som de har blivit vigda till. De tror att de kristna i prästen vill se en människa vilken som helst. Detta är inte sant. Hos prästen vill de beundra de dygder som bör utmärka varje kristen och till och med varje hederlig människa: förståelse, rättvisa, ett liv i arbete – i det här fallet prästens arbete – kärlek till nästan, bildning, finkänslighet i umgänget med andra.

Dessutom förväntar sig de trogna att prästens prästerliga karaktär skall framträda tydligt: de förväntar sig att han skall be, villigt ge sakramenten, vara beredd att ta emot alla utan att inta chefsposten eller bli aktivist för en viss åsiktsriktning¹⁴. Han bör lägga kärlek och hängivenhet i firandet av den heliga mässan, han bör sitta i biktstolen, han bör trösta de sjuka och de sörjande, han bör undervisa barn och vuxna i tron, han bör predika Guds ord och inte någon slags mänsklig vetenskap som – även om han kunde den utan och innan – inte skulle vara den vetenskap som räddar och leder till evigt liv, han bör ge råd och kärlek till de behövande.

Kort sagt: prästen uppmanas att inte hindra Kristi närvaro i honom, särskilt i de ögonblick då han utför kroppens och blodets offer och när han i Guds namn, i den sakramentala, hörbara och hemliga bikten, förlåter synder. Förvaltandet av dessa två sakrament är så centralt för prästens uppdrag att allt annat måste kretsa kring det. Andra prästerliga uppgifter – förkunnelse och undervisning i tron – skulle sakna grund om de inte var inriktade på att lära ut hur man umgås med Kristus, hur man möter honom i botens kärleksfulla tribunal och i den oblodiga förnyelsen av Golgataoffret, i den heliga mässan.

Låt mig dröja lite vid det heliga offret: för om det är centrum och rot i den kristnes liv, är det än mer så i prästens liv. En präst som underlåter att fira altarets heliga offer varje dag¹⁵ visar inte Gud någon större kärlek; det är som att han vräker ur sig till Kristus: jag delar inte din iver efter frälsning, jag förstår inte din otålighet efter att försvarslös ge dig själv som mat för själen!

Präst för att fira den heliga mässan

Det är bra att komma ihåg att alla präster, oavsett om vi är syndare eller helgon, inte är oss själva när vi firar den heliga mässan. Vi är Kristus, som på altaret förnyar sitt gudomliga offer på Golgata. Vårt frälsningsverk fullbordas ständigt i det eukaristiska offrets mysterium, där prästerna utövar sin huvudsakliga tjänst, och därför rekommenderas starkt att det firas dagligen, vilket, även om de troende inte kan vara närvarande, är en handling av Kristus och kyrkan¹⁶.

Konciliet i Trient lär att i mässan fullbordas, innesluts och uppoffras samma Kristus som en gång offrade sig själv på korsets altare, om än på ett oblodigt sätt ... Det är ett och samma offer, det är samme Kristus som frambär sig själv genom prästernas tjänst – han som frambar sig själv på korset. Endast sättet att offra är annorlunda¹⁷.

De troendes närvaro eller icke närvaro vid den heliga mässan förändrar inte på något sätt denna trossanning. När jag firar mässan omgiven av människor känner jag mig mycket väl till mods utan att jag för den skull betraktar mig som mötesordförande. Jag är å ena sidan en troende bland andra, men framför allt: vid altaret är jag Kristus! Jag förnyar utan blod det gudomliga Golgataoffret och jag handlar in persona Christi. Jag representerar verkligen Jesus Kristus, eftersom jag lånar honom min kropp, min röst och mina händer, mitt stackars hjärta, som så ofta är fläckat, och som jag vill att han ska rena.

Även när jag firar den heliga mässan enbart med hjälp av en ministrant är folket närvarande. Jag känner att alla katoliker är med mig, alla troende och även de som inte tror. Hela Guds skapelse är närvarande – jorden, himlen och havet, djuren och växterna – och allt skapat ger ära åt Herren.

För att använda Andra Vatikankonciliets ord: Förenade i gemenskap med den himmelska kyrkans gudstjänst, kommer vi med särskild vördnad ihåg den ärorika, alltid rena Jungfru Maria, den helige Josef, de heliga apostlarna, martyrerna och

alla helgon¹⁸.

Jag ber alla kristna att be mycket för oss präster,

om att vi ska kunna frambära det heliga offret på ett heligt sätt. Jag ber er att visa en så djup kärlek till den heliga mässan att den driver oss präster att fira den med mänsklig och övernaturlig värdighet, elegant: med renlighet när det kommer till kläder och föremål som används i gudstjänsten, med vördnad, utan brådska.

Varför skynda sig? Skyndar sig de som är förälskade när de säger adjö? De är på väg att gå men kan inte slita sig; gång på gång återvänder de, de använder vanliga ord som vore det första gången. Var inte rädda för att likna det som har med Gud att göra med ädel och ren mänsklig kärlek. Om vi älskar Herren med vårt hjärta av kött och blod – det är det enda vi har – kommer vi inte att skynda iväg från detta möte, detta kärleksfulla möte med honom.

Vissa tar det lugnt och har inget emot att trötta ut församlingen med utdragna läsningar, kommentarer och kungörelser. Men när de kommer till mässans viktigaste ögonblick, själva offret, skyndar de vidare, vilket bidrar till att de troende inte tillber Kristus, präst och offer, med tillbörlig fromhet. Inte heller lär de sig att i lugn och ro tacka honom för att han på nytt har velat komma till oss.

Det är i den heliga mässan som alla känslor och behov som ryms i den kristnes hjärta kan kanaliseras. Mässan leder till Fadern, genom Kristus i den helige Ande. Prästen måste göra en särskild ansträngning för att se till att alla vet detta och lever det. Inget får gå före att lära människor att älska och vörda den heliga eukaristin.

Prästen utövar två funktioner: den ena, huvudfunktionen, över Kristi sanna kropp, den andra, sekundära, över Kristi mystiska kropp. Den andra handlingen eller tjänsten är beroende av den första, men inte tvärtom¹⁹.

Därför är prästens viktigaste uppgift att hjälpa alla katoliker att närma sig det heliga offret med allt större renhet, ödmjukhet och vördnad. Om prästen anstränger sig i denna strävan kommer han inte att bli besviken, och han kommer inte heller att göra sina kristna medmänniskor besvikna.

I den heliga mässan ägnar vi oss åt tillbedjan, och uppfyller på så sätt kärleksfullt den skapades första plikt mot sin Skapare: Du skall tillbe Herren, din Gud, och endast honom skall du tjäna²⁰. Det handlar inte om en tjänares stela och ytliga tillbedjan, utan om den intima uppskattning och hörsamhet som utgör en sons ömma kärlek.

I den heliga mässan finner vi det perfekta tillfället att sona våra och alla människors synder. Med Paulus kan vi säga att vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider vi i vårt eget kött²¹. Ingen vandrar ensam i världen, ingen bör anse sig vara oskyldig till åtminstone en del av den ondska som begås på jorden, en konsekvens av arvsynden och även av summan av många personliga synder. Låt oss älska offret, låt oss sträva efter att sona synden. Hur? Genom att i den heliga mässan förena oss med Kristus som är både präst och offer. Det kommer alltid att vara han som axlar den tunga bördan som människans otrohet innebär. Din och min otrohet.

Golgataoffret är ett oändligt uttryck för Kristi generositet. Vi – var och en av oss – har alltid vårt eget för ögonen, men Gud Vår Herre har inget emot att vi i den heliga mässan lägger fram alla våra behov för honom. Vem har inte saker att be om? Herre, denna sjukdom ... Herre, denna sorg ... Herre, denna förödmjukelse som jag inte förmår bära av kärlek till dig. Vi önskar det goda, lycka och glädje för våra nära och kära, våra hjärtan värker för dem som hungrar och törstar efter bröd och rättvisa, för dem som upplever ensamhetens bitterhet, för dem som i slutet av sina dagar inte får en kärleksfull blick eller en hjälpande hand.

Men det elände som verkligen får oss att lida, den stora nöden som vi vill avhjälpa, är synden, avlägsnandet från Gud, risken att själar går förlorade i all evighet. Att upplyfta människorna till den eviga härligheten i Guds kärlek: detta är vår grundläggande strävan när vi firar den heliga mässan, liksom det var Kristi strävan när han gav sitt liv på Golgata.

Låt oss vänja oss vid att tala med denna uppriktighet till Herren när han stiger ner, detta oskyldiga offer, i prästens händer. Tilltron till Herrens hjälp kommer att ge oss den själsliga mildhet som får sitt utlopp i goda och kärleksfulla gärningar, förståelse, ömhet för dem som lider och för dem som uppför sig konstlat och ger sken av en tom tillfredsställelse, som snart visar sig vara falsk och förvandlas till sorg.

Låt oss slutligen vara tacksamma för allt som Gud, vår Herre, ger oss, för det underbara faktum att

han ger sig själv till oss. Att hans inkarnerade Ord har tagit sin boning i våra bröst! ... Att han som skapade himmel och jord vilar innesluten i vår litenhet ... Jungfru Maria avlades utan synd för att kunna bära Kristus i sitt sköte. Om nådens verkan skall stå i proportion till skillnaden mellan gåvan och förtjänsterna, borde vi då inte göra hela vår dag till en eukaristi utan slut? Lämna inte templet så snart du har tagit emot det heliga sakramentet: är det som väntar dig så viktigt att du inte kan ägna tio minuter åt Herren för att säga tack? Kärlek återgäldas med kärlek.

För evigt präst

En präst som lever den heliga mässan på detta sätt – tillbedjande, sonande, vädjande, tackande, och med en längtan att identifiera sig med Kristus – och som lär andra att göra altarets offer till centrum och rot i sitt kristna liv, kommer verkligen att visa på den ojämförliga storheten i sin kallelse, detta insegel med vilket han har präglats och som han kommer att bära i all evighet.

Jag vet att ni förstår mig när jag säger att jämfört med en sådan präst måste beteendet hos vissa som uppträder som om de var tvungna att be om ursäkt för att de är Guds tjänare betraktas som ett misslyckande – i mänskligt och kristet hänseende. Det är synd och skam, eftersom det får dem att överge ämbetet, att försöka efterlikna lekmännen, att söka en andra sysselsättning som undan för undan ersätter det som är deras kallelse och uppgift. Ofta flyr de från det själavårdande arbetet och lägger sig istället i lekmannens områden: sociala initiativ, politiskt engagemang – och så uppstår fenomenet klerikalism, som är det sanna prästerliga uppdragets farsot.

Jag vill inte sluta på denna mörka ton, som kan verka pessimistisk. Det äkta kristna prästerskapet har inte försvunnit från Guds kyrka. Läran är oföränderlig och undervisningen kommer från Jesu gudomliga mun. Det finns tusentals präster över hela världen som svarar fullt ut, utan teatraliska gester, utan att falla för frestelsen att kasta överbord den skatt av helighet och nåd som har funnits i kyrkan från början.

Jag njuter av mina bröders mänskliga värdighet och övernaturliga förfining, utspridda som de är över hela jorden. Det är bara rätt att många kristna omger dem med vänskap, hjälp och tillgivenhet. Och när tiden är kommen för dem att träda inför Gud kommer Jesus Kristus att gå dem till mötes för att i evighet förhärliga dem som under sin levnad på jorden handlade i hans namn och i hans person och generöst utgjöt den nåd som de var förvaltare av.

Låt oss återigen vända våra tankar till Opus Deis medlemmar som blir präster nästa sommar. Sluta inte att be för dem, så att de alltid får vara trogna, fromma, lärda, hängivna och lyckliga präster! Anbefall dem särskilt till den heliga Maria. Hon utsträcker sin moderliga omsorg till dem som för resten av sina liv förbinder sig till att leva ett liv i tjänst nära hennes son, vår Herre Jesus Kristus, den evige prästen.