Kyrkans övernaturliga mål

Till att börja med vill jag påminna er om den helige Cyprianus ord: den universella kyrkan visar

sig för oss som ett folk som får sin enhet från Faderns, Sonens och den helige Andes enhet¹. Bli därför inte förvånade över att predikan på den heliga Trefaldighets högtid handlar om kyrkan, med tanke på att kyrkan har sina rötter i den katolska trons grundläggande mysterium: att Gud är en till sitt väsen och treenig till personer.

Kyrkan har sitt centrum i Treenigheten, så har kyrkofäderna alltid sett det. Se hur tydliga Augustinus ord är: Gud bor i sitt tempel; inte bara den helige Ande utan också Fadern och Sonen ... Därför är kyrkan Guds tempel, det vill säga hela Treenighetens tempel².

När vi samlas igen nästa söndag kommer vi att uppehålla oss vid en annan underbar aspekt av kyrkan: de egenskaper som vi snart kommer att recitera i trosbekännelsen efter att ha sjungit vår tro på Fadern, Sonen och den helige Ande. Et in Spiritum Sanctum säger vi. Och sedan, et unam, sanctam, catholicam et apostolicam Ecclesiam³. Vi bekänner att det finns en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka.

Alla som verkligen har älskat kyrkan har förstått att relatera dessa fyra egenskaper till det mest obeskrivliga mysteriet i vår tro: den allra heligaste Treenigheten. Vi tror på Guds Kyrka, som är en, helig, katolsk och apostolisk, i vilken vi tar emot läran; lär känna Fadern, Sonen och den helige Ande och döps i Faderns, Sonens och den helige Andes namn⁴.

Svåra tider

Detta är något vi bör betrakta ofta, för att inte förlora ur sikte att kyrkan är ett stort och djupt mysterium. Ett mysterium vi aldrig kommer kunna greppa här på jorden. Om förnuftet ensamt skulle försöka förklara kyrkan, skulle det bara se en samling människor som följer vissa regler och som tänker i liknande banor. Men det skulle inte vara den heliga kyrkan.

I kyrkan finner vi katoliker vår tro, våra levnadsregler, vår bön, känslan av broderskap och gemenskapen med alla våra bröder och systrar som redan gått vidare till reningen i skärselden – den lidande kyrkan – eller med den triumferande kyrkan, de som redan åtnjuter det saliga skådandet och för evigt älskar den trefalt helige guden. Det är kyrkan som finns här och nu och på samma gång överskrider historien. Kyrkan, som föddes under den heliga Marias mantel och som fortsätter att prisa henne som moder i himlen och på jorden.

Låt oss ta fasta på kyrkans övernaturliga karaktär; bekänna den med hög röst om det behövs, för i vår tid finns det många som bara är med i kyrkan som en formalitet – även bland dem med höga positioner – och som har glömt dessa viktiga sanningar. De försöker ge bilden av en kyrka som vare sig är en eller helig, som inte kan vara apostolisk eftersom den inte vilar på Petrus klippa, som inte är katolsk eftersom den är genomsyrad av illegitima särintressen och av människors egensinniga infall.

Detta är inte någonting nytt. Ända sedan vår Herre Jesus Kristus grundade kyrkan, har vår moder lidit ständig förföljelse. I andra tider kanske angreppen var öppet organiserade, men nu är det i många fall en förföljelse i det fördolda. I dag, liksom i går, är kyrkan under attack.

Låt mig säga det en gång till: Jag är ingen pessimist – vare sig till temperamentet eller av gammal vana. Hur kan man vara pessimist när Herren har lovat vara med oss till tidens slut?⁵ Den helige Andens utgjutande i samband med att lärjungarna var samlade i Övre salen var den första offentliga manifestationen av kyrkan⁶.

Vår Fader Gud – den kärleksfulle Fadern, som tar hand om oss, som vore vi hans ögonsten⁷, som Skriften så uttrycksfullt beskriver – upphör inte att genom den helige Anden helga den Kyrka som hans högt älskade Son grundade. Men kyrkan går just nu igenom svåra tider: år av förvirring som orsakat stor otrygghet bland själarna. Förvirrade rop hörs från alla håll och med ett vrål återföds århundradens alla felaktigheter.

Tro. Vi behöver tro. Om vi ser på kyrkan med trons ögon upptäcker vi att hon i sig själv bär och sprider sin egen apologi och sitt eget syfte. Den som betraktar henne, studerar henne med kärleken till sanningen för ögonen måste inse att hon, oberoende av de människor som utgör kyrkan och oberoende av de praktiska uttryck hon tar sig i världen, bär inom sig ett budskap av universellt och unikt ljus, befriande och nödvändigt, gudomligt⁸.

Hur kan vi känna annat än att själen fylls av sorg när vi hör heretiska röster höjas? (Det är vad de är, jag har aldrig gillat eufemismer.) När vi ser äktenskapets och prästerskapets helighet angripas ostraffat; vår heliga moder Marias obefläckade avlelse och hennes eviga jungfrulighet förnekas, tillsammans med alla de privilegier och gåvor med vilka Gud har smyckat henne. För att inte tala om när det eviga miraklet med Jesu Kristi verkliga närvaro i den heliga Eukaristin, Petri primat och självaste uppståndelsen ifrågasätts. Men ha förtröstan: den heliga kyrkan är oförstörbar. Kyrkan kommer att vackla om hennes grundvalar vacklar, men kan Kristus vackla? Så länge Kristus inte vacklar kommer kyrkan inte att vackla intill tidens slut⁹.

Det mänskliga och det gudomliga i kyrkan

På samma sätt som Kristus har två naturer – en mänsklig och en gudomlig – kan vi i analogi säga att kyrkan både är mänsklig och gudomlig. Det är inte svårt att se den mänskliga delen, för kyrkan i världen består av människor och verkar för människor. Och där det finns människor finns också frihet, som möjliggör såväl stordåd som småaktigheter, hjältedåd såväl som kapitulation. Om vi bara erkänner kyrkans mänskliga del kan vi aldrig förstå henne, eftersom vi då aldrig når fram till mysteriets port. Den heliga Skrift använder många uttryck som härrör ur vardagslivet – för att beskriva Guds rike och dess närvaro bland oss, i kyrkan. Guds rike är som en fårfålla, en hjord, ett hus, säd, en vingård, ett fält där Gud planterar eller bygger. Men den lyfter fram ett uttryck som sammanfattar allt: Kyrkan är Kristi kropp.

Kristus har själv utsett några till apostlar, andra till profeter, till förkunnare eller till herdar ochlärare. De skall göra de heliga mera fullkomliga och därigenom utföra sin tjänst och bygga upp Kristi kropp¹⁰. Paulus skriver också: så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är lemmar som är till för varandra¹¹. Hur full av ljus är inte vår tro! Vi är alla i Kristus, eftersom han är kroppens, det vill säga kyrkans, huvud¹².

Detta är den tro som de kristna alltid har bekänt. Lyssna tillsammans med mig på dessa ord av Augustinus: och sedan dess består hela Kristus av huvudet och kroppen, en sanning som jag inte tvivlar på att ni känner till. Huvudet är vår Frälsare själv, som led under Pontius Pilatus och som

nu, efter att ha uppstått från de döda, sitter vid Faderns högra sida. Och hans kropp är kyrkan. Inte vilken kyrka som helst, utan den som är spridd över hela världen. Och inte bara det: Hon är inte bara spridd bland de människor som lever nu, för henne tillhör också dem som har gått före oss och dem som kommer efter oss, till världens slut. Hela kyrkan, som utgörs av alla troende tillsammans – eftersom alla troende är lemmar i Kristus – har Kristus som huvud, som styr sin kropp från himlen. Och även om detta huvud är utom synhåll för kroppen, är den ändå förenad genom kärlek¹³.

Nu förstår du varför den synliga kyrkan inte kan skiljas från den osynliga kyrkan. Kyrkan är både en mystisk kropp och en juridisk kropp. Leo XIII lärde att kyrkan kan urskiljas med ögonen genom det faktum att hon är en kropp¹⁴, Å ena sidan finns i kyrkans synliga kropp – i beteendet hos de människor som utgör kyrkan här på jorden – elände, vankelmod och förräderi. Men detta innebär inte att kyrkan uttöms, eller att hon kan förväxlas med detta ovärdiga beteende. Å andra sidan saknas i detta nu inte generositet, heroiska insatser, människor som lever heliga liv i det tysta och som med glädje utger sig i tjänst för sina syskon i tron och för alla själar.

Tänk dessutom på att även om antalet mänskliga tillkortakommanden skulle överstiga antalet tappra insatser, skulle ändå den tydliga och obestridliga mystiska verklighet – om än inte uppfattad av våra sinnen – finnas kvar: Kristi kropp, vår Herre själv, den helige Andes verkan och Faderns kärleksfulla närvaro.

Kyrkan är därför oskiljaktigt mänsklig och gudomlig. Hon är ett gudomligt samhälle genom sitt ursprung, övernaturligt genom sitt mål och de medel som är direkt inriktade på detta mål; men i den mån hon består av människor är hon ett mänskligt samhälle¹⁵. Kyrkan lever och verkar i världen, men hennes mål och makt finns inte på jorden utan i himlen.

De som försöker göra åtskillnad mellan en karismatisk kyrka, som skulle vara den kyrka som Kristus verkligen har grundat, och en juridisk eller institutionell kyrka, som skulle vara människans verk och endast en konsekvens av historiska tillfälligheter, gör ett allvarligt misstag. Det finns bara en kyrka. Kristus grundade endast en kyrka: synlig och osynlig, med en hierarkisk och organiserad kropp, med en grundläggande struktur av gudomlig rätt och ett innerligt övernaturligt liv som besjälar, upprätthåller och levandegör henne.

Och vi får inte glömma att när Herren instiftade sin kyrka, tänkte han inte på den och formade den inte på ett sådant sätt att den skulle bestå av en mängd liknande men ändå åtskilda gemenskaper som inte är bundna till varandra med de band som gör kyrkan odelbar och unik ... När Jesus Kristus talade om denna mystiska byggnad, avsåg han därför bara den enda kyrka som han kallar sin egen: Jag skall bygga min kyrka (Matt 16:18). Ingen annan kyrka kan vara hans sanna kyrka, eftersom han inte grundat henne.¹⁶

Jag säger det igen: tro. Be den heliga Treenigheten, vars fest vi firar idag, om större tro. Allt kan hända, förutom att den trefaldigt helige Guden överger sin brud.

Kyrkans mål

I Efesierbrevets första kapitel bekräftar Paulus att Guds mysterium, som Kristus har förkunnat, förverkligas i kyrkan. Allt lade Gud Fadern under hans fötter, och honom som är huvud över allting gjorde han till huvud för kyrkan, som är hans kropp, fullheten av honom som helt uppfyller allt¹⁷. Guds mysterium är [att,] när tiden var inne: sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och på jorden¹⁸.

Det är ett outgrundligt mysterium av ren och skär kärlek, för han har före världens skapelse utvalt oss till att i honom stå heliga och fläckfria inför sig i kärlek¹⁹. Guds kärlek är gränslös: Paulus säger själv att vår Frälsare vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen²⁰.

Detta, och inget annat, är kyrkans mål: att rädda själar, en efter en. Därför har Fadern sänt Sonen och jag har sänt er²¹. Därav budet att göra läran känd och att döpa, så att den allraheligaste Treenigheten kan bo i själen genom nåd: Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut²².

Dessa enkla och sublima ord avslutar Matteusevangeliet: där finner vi skyldigheten att förkunna trons sanningar, vikten av det sakramentala livet och löftet om att Kristus alltid skall bistå sin kyrka. Man är inte trogen Herren om man försummar dessa övernaturliga realiteter: undervisningen i tron och den kristna moralen, mottagandet av sakramenten. Det är med detta mandat som Kristus grundar sin kyrka. Allt annat är sekundärt.

I kyrkan finns vår frälsning

Vi får inte glömma att kyrkan är mycket mer än en väg till frälsning: hon är den enda vägen. Och detta är inget människan har kommit på, det har bestämts av Kristus: Den som tror och blir döpt skall räddas, men den som inte tror skall bli dömd²³. Därför insisterar vi på att kyrkan är ett nödvändigt medel för frälsning. Redan under andra århundradet skrev Origenes: Om någon vill bli frälst, låt honom komma till detta hus, så att han kan bli frälst ... Låt ingen bedra sig själv: utanför detta hus, det vill säga utanför kyrkan, blir ingen frälst²⁴. Och helige Cyprianus: om någon som var utanför Noaks ark hade undkommit (floden), då skulle vi medge att den som lämnar kyrkan kan undkomma fördömelsen²⁵.

Extra Ecclesiam, nulla salus. Detta är fädernas ständiga varning: utanför den katolska kyrkankan man hitta allt – det erkänner Augustinus – förutom frälsningen. Man kan bevara sin heder, man kan förrätta sakrament, man kan sjunga »Halleluja«, man kan svara »amen«, man kan försvara evangeliet, man kan tro på Fadern, på Sonen och på den helige Ande och predika det, men man kan aldrig finna frälsningen om man inte är i den katolska kyrkan²⁶.

Men som Pius XII beklagade för drygt tjugo år sedan, reducerar vissa behovet av att tillhöra den sanna kyrkan för att uppnå evig frälsning, till en innehållslös formel²⁷. Denna trosdogm utgör grunden för kyrkans medåterlösande funktion och är grunden för de kristnas allvarliga apostoliska plikt. Bland Kristi uttryckliga bud finns kategoriskt fastställt att vi ska införlivas i hans mystiska kropp genom dopet. Vår Frälsare gav inte bara budet att alla ska tillhöra kyrkan, han fastställde också att kyrkan ska vara ett medel för frälsning, utan vilket ingen kan nå den himmelska härlighetens rike²⁸.

Det är en trosfråga att den som inte tillhör kyrkan inte blir frälst, och att den som inte är döpt inte är en del av kyrkan. Efter att evangeliet uppenbaras kan inte rättfärdiggörelsen ske utan pånyttfödelsens tvagning eller önskan därom, fastställer konciliet i Trient²⁹.

Detta är ett stående krav från kyrkan, som å ena sidan frammanar en större apostolisk iver i oss, men som å andra sidan också tydligt visar Guds oändliga barmhärtighet mot skapade varelser.

Se hur Sankt Thomas förklarar det: Dopets sakrament kan saknas på två sätt. Det ena är när det inte har tagits emot vare sig i praktiken eller genom önskan; detta är fallet med dem som varken har blivit döpta eller vill bli döpta. Hos en som är förmögen att bruka sitt förnuft innebär denna attityd ett förakt mot sakramentet. Är man odöpt av den anledningen kan man inte komma in i himmelriket, eftersom man varken sakramentalt eller andligen har inlemmats med Kristus, den enda person genom vilken frälsningen förmedlas. Det andra sättet på vilket en person kan sakna dopets sakrament, är när personen önskar bli döpt men överraskas av döden innan han ellerhon får ta emot sakramentet. En sådan person kan bli frälst, även utan det faktiska dopet, enbart genom önskan om sakramentet, en önskan som utgår från tro som verkar genom kärlek, genom vilken Gud, som inte har bundit sin makt till de synliga sakramenten, helgar människan innerligt³⁰.

Gud vår Herre förvägrar ingen den eviga och övernaturliga lyckan. Han erbjuder den helt gratis och är inte skyldig någon något – ännu mindre efter syndens inträde. Hans generositet är oändlig. Det är väl känt att någon, som lider av en oöverkomlig okunnighet om vår heligaste religion, genom att noggrant hålla den naturliga lagen och alla dess föreskrifter som Gud har inristat i alla hjärtan, och genom att lyda Gud och leva ett hederligt och rakryggat liv, kan uppnå det eviga genom det gudomliga ljusets och nådens verkan³¹. Endast Gud vet vad som pågår i varje människas hjärta, och han behandlar inte själar en masse utan var och en för sig. Det tillkommer ingen på denna jord att utdöma evig frälsning eller evig fördömelse i enskilda fall.

Men vi får inte glömma att vi kan göra oss skyldiga till att samvetet blir deformerat och förhärdat i synd och därmed motstår Guds frälsande handling. Därför är det nödvändigt att sprida Kristi lära, trons sanningar och de moraliska normerna. Det är också därför som vi behöver sakramenten, som alla är instiftade av Jesus Kristus som instrumentala orsaker till hans nåd³² och botemedel mot det elände som har sin grund i vår fallna natur³³. Därför är det viktigt att ofta gå till botens sakrament och att ta emot eukaristin i den heliga kommunionen.

Paulus gör klart vilket enormt ansvar alla i kyrkan har, och alldeles särskilt dess herdar: Jag besvär dig vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, jag besvär dig vid hans ankomst och vid hans rike: förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja – tålmodigt och med ständig undervisning. Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar. De slår dövörat till för sanningen och vänder sig till legenderna³⁴.

Prövningens tid

Jag vet inte hur många gånger apostelns profetiska ord har gått i uppfyllelse. Men man måste vara blind för att kunna undgå att se hur de nu uppfylls nästan till punkt och pricka. Man förkastar läran som den fastlås i tio Guds bud och kyrkans bud

och förvränger saligprisningarna så att de får en socialpolitisk klang. Man anklagar också de som strävar efter att vara ödmjuka, saktmodiga och renhjärtade för att vara okunniga och otidsenliga förkämpar för det förflutna. Man står inte ut med kyskhetens ok, och uppfinner tusen sätt att kringgå Kristi gudomliga föreskrifter.

Det finns ett symptom som sammanfattar situationen: försöket att ändra kyrkans övernaturliga mål. Med rättvisa avser vissa inte längre ett heligt liv, utan en målmedveten politisk kamp, mer eller mindre färgad av marxismen, som är oförenlig med den kristna tron. Med befrielse avser de inte den personliga kampen mot synden, utan en mänsklig uppgift, som kan vara ädel och rättvis i sig själv, men som förlorar sin mening för den kristne om den innebär en förvrängning av det enda nödvändiga³⁵, nämligen själarnas eviga frälsning, en efter en.

Med en blindhet som kommer av att man vänder sig bort från Gud – detta folk hedrar mig med sina läppar, men deras hjärta är långt ifrån mig³⁶ – produceras en bild av kyrkan som inte har något samband med den kyrka som Kristus grundade. Till och med altarets heliga sakrament – förnyelsen av offret på Golgata – vanhelgas eller reduceras till en ren symbol för vad de kallar människornas gemenskap sinsemellan. Vad skulle det ha blivit av själarna om vår Herre inte hade offrat sig för oss intill den sista dyrbara blodsdroppen? Hur är det möjligt att man föraktar detta eviga mirakel av Kristi verkliga närvaro i tabernaklet? Han har stannat kvar hos oss för att vi ska kunna umgås med honom och för att vi ska kunna tillbe honom. Stannat som en underpant på den härlighet som väntar oss, så att vi ska kunna besluta oss för att följa i hans fotspår.

Dessa tider är prövningens tider och vi måste bönfalla Herren, med ett rop som inte tystnar³⁷, att förkorta dem, att se med barmhärtighet på sin kyrka och att återigen låta ett övernaturligt ljus upplysa herdarnas och alla de troendes själar. Kyrkan behöver inte försöka behaga människorna, eftersom människor – vare sig de är ensamma eller tillsammans – aldrig kan ge evig frälsning: det är Gud som räddar.

Älska kyrkan som ett barn älskar sin mor

I dag är det nödvändigt att mycket högt upprepa Petrus’ ord inför det viktiga folket i Jerusalem: Jesus är stenen som föraktades av er husbyggare men blev till en hörnsten. Hos ingen annan finns frälsningen, och ingenstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss³⁸.

Så talade den förste påven, den klippa på vilken Kristus byggde sin kyrka, driven av sin sonliga kärlek till Herren och av omsorg om den lilla hjord som anförtrotts åt honom. Av honom och de andra apostlarna lärde sig de första kristna att älska kyrkan innerligt.

Men har ni sett, i kontrast till detta, hur vanvördigt människor talar om vår heliga moder kyrkan idag? Hur trösterikt är det då inte att läsa kyrkofädernas ord om den brinnande kärleken till Kristi kyrka! Låt oss älska Herren, vår Gud, låt oss älska hans kyrka, skriver Augustinus. Låt oss älska honom som en far och henne som en mor. Ingen ska kunna säga: »Ja, jag går fortfarande till avgudarna, jag rådfrågar fortfarande besatta och trollkarlar, men jag lämnar inte Guds kyrka, jag är katolik«. Du förblir fäst vid modern, men du förolämpar fadern. En annan säger mer eller mindre: »Gud förbjude, jag rådfrågar inte trollkarlar, och inte heller de besatta, jag ägnar mig inte åt hädisk spådomskonst, jag dyrkar inte demoner, jag tjänar inte stengudarna, men jag tillhör Donatus’ parti.« Vad tjänar det till att låta bli att förolämpa Fadern om han måste hämnas den moder som du förolämpar?³⁹. Och den helige Cyprianus förklarade kortfattat: Den som inte har kyrkan som moder kan inte ha Gud som Fader⁴⁰.

I våra dagar vägrar många att höra den sanna läran om den heliga moder kyrkan. Vissa vill omskapa institutionen, med den galna tanken att i Kristi mystiska kropp införa en demokrati i stil med den som är tänkt i det civila samhället, eller snarare i stil med den som man vill främja: alla är lika i allting. Och de är inte övertygade om att kyrkan genom gudomlig instiftelse består av påven, biskoparna, prästerna, diakonerna och lekmännen. Detta var Jesu vilja.

Kyrkan är genom gudomlig vilja en hierarkisk institution. Andra Vatikankonciliet kallar det för ett hierarkiskt organiserat samfund⁴¹, där ämbetsbärare är utrustade med helig fullmakt⁴². Denna hierarki är inte bara förenlig med friheten utan tjänar i själva verket Guds barns frihet⁴³.

Begreppet demokrati är meningslöst i kyrkan, som – jag insisterar – är hierarkisk av gudomlig vilja. Men hierarki innebär heligt styre och helig vigning, och inte på något sätt mänskligt godtycke eller omänskligt tyranni. I kyrkan har Herren upprättat en hierarkisk ordning som inte får omvandlas till tyranni, eftersom själva auktoriteten såväl som lydnaden innebär att tjäna.

I kyrkan råder jämlikhet: när vi väl är döpta är vi alla lika, eftersom vi är barn till samma Gud, vår Fader. Som kristna är det ingen skillnad mellan påven och någon som precis inlemmats i kyrkan. Men denna radikala jämlikhet innebär inte att det är möjligt att ändra kyrkans konstitution såsom Kristus har fastställt den. Det är en gudomligt uttryckt vilja att det skall finnas olika funktioner, och därmed också särskilda förmögenheter, som getts de vigda tjänarna genom det outplånliga insegel de fått i vigningens sakrament. Upphöjd över dem som tagit emot denna vigning står Petrus, och med honom och under honom alla biskoparna, med sitt trefaldiga uppdrag att helga, styra och undervisa.

Tillåt mig att vara tjatig: trons och moralens sanningar fastställs inte medelst röstning. De utgör en skatt – depositum fidei – som Kristus har gett till alla troende och som anförtrotts åt kyrkans läroämbete för att den skall lyftas fram och utläggas.

Det skulle vara ett misstag att tro att kyrkans konstitution bör uppdateras, bara för att människor blivit mer medvetna om de band av solidaritet som knyter dem till varandra. Tidevarven tillhör inte människorna, vare sig de tillhör kyrkans hierarki eller inte, de tillhör Gud, som är historiens herre. Och kyrkan kan endast ge själarna frälsning om hon förblir trogen Kristus i sin konstitution, sina dogmer och sin moral.

Låt oss därför avvisa tanken att kyrkan – samtidigt som hon glömmer bergspredikan – ska söka mänsklig lycka på jorden, eftersom vi vet att hennes enda uppgift är att leda själarna till paradisets eviga härlighet; låt oss avvisa varje naturalistisk lösning som inte förstår att värdera den gudomliga nådens primära roll; låt oss avvisa materialistiska åsikter som försöker få de andliga värdena att förlora sin betydelse i människans liv; låt oss avvisa sekulariserande teorier som försöker identifiera Guds kyrkas mål med de jordiska staternas mål: och därför vanställer själva kärnan, institutionerna och verksamheten, med egenskaper som liknar dem som kännetecknar världsliga strukturer.

Djupet i Guds visdom

Dra er till minnes Paulus’ tankar som vi har läst i episteln: Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen⁴⁴. I ljuset av Guds ord, hur futtiga är inte människans planer när de försöker undergräva det som Vår Herre har fastställt!

Men jag bör inte dölja för er att ett märkligt beteende hos människan nu blivit synligt överallt: när hon inte kommer någon vart med Gud, tar hon ut det på andra människor och blir ett effektivt verktyg för ondska. Hon blir tillfälle och impuls till synd, och sår förvirring som leder människor att begå gärningar som är onda i sig själva samtidigt som de presenteras som goda.

Det har alltid funnits okunnighet, men i dag är den mest brutala okunnigheten i fråga om tro och moral ibland förklädd med högtravande och till synes teologiska namn. Det är därför som Kristi befallning till sina apostlar – vi har just hört den i evangeliet – om möjligt blir än mer relevant: Gå och lär alla folk⁴⁵. Vi kan inte vara likgiltiga, vi kan inte lägga armarna i kors, vi kan inte innesluta oss i oss själva. Låt oss ställa oss till Guds förfogande i den stora kampen om freden, friden och läran.

Vi måste vara förstående och välvilligt täcka över allting med den barmhärtiga kärlekens mantel. En kärlek som stärker oss i tron, ökar vårt hopp och ger oss styrka att högt och tydligt säga att kyrkan inte överensstämmer med den bild som vissa för fram. Kyrkan tillhör Gud och har ett enda mål: själarnas frälsning. Låt oss närma oss Herren, låt oss tala med honom i bön ansikte mot ansikte, låt oss be honom om förlåtelse för vårt personliga elände och låt oss gottgöra våra egna och andras synder, som kanske – i detta förvirringens klimat – inte inser hur allvarligt de förolämpar Gud.

I den heliga mässan denna söndag, i den oblodiga förnyelsen av det blodiga offret på Golgata, kommer Jesus att offra sig själv – som präst och offer – för människornas synder. Må vi inte lämna honom ensam, må en brinnande önskan uppstå i våra hjärtan att vara med honom vid korset, må vårt rop till Fadern, den barmhärtige Guden, växa, så att han återupprättar freden i världen, freden i kyrkan och freden i våra samveten.

Om vi gör så kommer vi att invid korset finna den heliga Maria, Guds moder och vår moder. Ledda av henne når vi Jesus och genom honom Fadern i den helige Ande.