Trohet mot kyrkan

Texterna i söndagens liturgi utgör en kedja av åkallanden till Herren. Vi säger till honom att han

är vårt stöd, vår klippa, vårt försvar¹. Kollektbönen tar också upp motivet från ingångsantifonen: Du berövar aldrig dem ljuset som står fasta i din orubbliga kärlek².

I gradualet fortsätter vi att vända oss till honom: I tider av nöd har jag åkallat Herren ... Befria min själ, Herre, från lögnaktiga läppar, från svekfulla tungor; Herre, jag tar min tillflykt till dig³. Vi rörs av hur Gud, vår Fader, framhärdar. Han är fast besluten om att påminna oss om att vi alltid måste åberopa hans barmhärtighet, vad som än händer. Även nu i dessa tider, när förvirrade röster höjs inom kyrkan och så många själar går vilse eftersom de står utan goda herdar, andra kristusar, som kan leda dem till Herrens kärlek. I stället finner de tjuvar och rövare som kommer bara för att stjäla, slakta och döda⁴.

Låt oss inte vara rädda. Kyrkan, som är Kristi kropp, kommer alltid vara vägen och den gode herdens fårfålla, den stabila grunden och den väg som är öppen för alla människor. Vi har just läst det i det heliga evangeliet: Gå ut på vägarna och stigarna och se till att folk kommer hit, så att mitt hus blir fullt⁵.

Men vad är kyrkan? Var finns kyrkan? Många kristna, förvirrade och vilsna, får inga riktiga svar på dessa frågor. Kanske kommer de att dra slutsatsen att de svar som läroämbetet har formulerat under århundraden — och som bra katekeser har lyft fram med nödvändig precision och enkelhet — nu har spelat ut sin roll och ersatts av nya svar. En rad händelser och svårigheter tycks ha hopat sig för att kasta en skugga över kyrkans rena ansikte. Vissa hävdar, i sin iver att anpassa sig till vad de kallar den moderna tiden, att kyrkan är här och nu. Andra ropar: kyrkan är inget annat än människans längtan efter solidaritet, vi måste förändra henne i enlighet med de rådande omständigheterna.

De har fel. Dagens kyrka är samma kyrka som Kristus grundade, och den kan inte vara något annat. I Guds ställe styr apostlarna och deras efterföljare kyrkan, som är grundad på tron och trons sakrament. Och på samma sätt som det inte är tillåtet för dem att upprätta en annan kyrka, kan de inte heller förkunna en annan tro eller instifta andra sakrament; för det är genom de sakrament som flödade ur Kristi sida när han hängde på korset som kyrkan har byggts upp⁶. På dessa fyra egenskaper – så som de uttrycks i trosbekännelsen från ett av de första koncilierna och som vi nu ber i mässans trosbekännelse – skall kyrkan igenkännas: En enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka⁷. Detta är kyrkans essentiella attribut, och de härrör från hennes natur enligt Kristi vilja. Och eftersom de är essentiella är de också egenskaper, tecken som skiljer henne från alla andra mänskliga sammanslutningar, även om man i de andra sammanslutningarna också skulle höra Kristi namn uttalas.

För drygt hundra år sedan sammanfattade påven Pius IX kortfattat denna traditionella lära: Av gudomlig auktoritet konstitueras Kristi sanna kyrka av och känns igen på de fyra kännetecken som vi i trosbekännelsen säger att vi tror på. Vart och ett av dessa kännetecken är så intimt förenade med varandra att de inte kan skiljas åt. Därför måste hon som verkligen är och kallas katolsk på samma gång återge skenet av enhetens, helighetens och den apostoliska successionens privilegium⁸. Jag insisterar: Detta är kyrkans traditionella lära, som det Andra Vatikankonciliet åter formulerat, även om somliga tycks ha glömt bort det de senaste åren, vilseledda av en falsk ekumenik: Detta är Kristi enda kyrka som vi i trosbekännelsen bekänner som en, helig, katolsk och apostolisk. Efter sin uppståndelse överlämnade vår Frälsare henne åt Petrus så att han skulle vara hennes herde. Åt honom och de andra apostlarna gav han uppdraget att utbreda henne och styra henne. För alltid har han upprest henne som sanningens pelare och grundval⁹.

Kyrkan är en enda

Kristus ropar till sin Fader: Så att de blir ett liksom vi är ett¹⁰, att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss¹¹. Denna uppmaning till enhet kommer ständigt från Jesu Kristi läppar, för varje rike som är splittrat kommer att bli ödelagt, och en stad eller en familj som är splittrad kan inte bestå¹². En förkunnelse som omvandlas till en stark önskan: Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde¹³.

Vilka underbara nyanser Vår Herre använder när han talar om denna lära! Han använder många ord och bilder för att vi ska förstå den, så att denna lidelse för enhet ska förbli inristade i våra hjärtan. Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt ... Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra¹⁴.

Ser ni inte hur de som avlägsnar sig från kyrkan – trots att de ibland står i full blom – snart ändå torkar ut och får frukten förvandlad till krälande maskar. Älska den heliga, apostoliska, romerska kyrkan! Den enda! För som Cyprianus skriver, den som samlar någon annanstans, utanför kyrkan, skingrar Kristi kyrka¹⁵. Johannes Chrysostomos insisterar: Skilj dig inte från kyrkan. Ingenting är starkare än kyrkan. Kyrkan är ditt hopp, kyrkan är din hälsa och kyrkan är din tillflykt. Hon är högre än himlen och bredare än jorden; hon blir aldrig gammal, hennes styrka är evig¹⁶.

Att försvara kyrkans enhet innebär att leva nära förenad med Jesus Kristus, som är vår vinstock. Hur? Genom att öka vår trohet mot kyrkans eviga läroämbete: Petri efterträdare utlovades nämligen inte den heliga Ande för att de genom hans uppenbarelse skulle manifestera en ny lära, utan för att de med hans hjälp på ett heligt sätt skulle kunna bevara och troget förkunna den uppenbarelse som apostlarna har förmedlat, depositum fidei, trons skatt¹⁷. Genom att vörda kyrkan vår obefläckade moder och genom att älska påven i Rom kommer vi att bevara enheten.

En del hävdar att vi inte är särskilt många kvar i kyrkan: jag skulle svara att om vi alla lojalt vakade över Kristi lära skulle antalet snart öka avsevärt, eftersom Gud vill att hans hus ska vara fullt. I kyrkan upptäcker vi Kristus, som är vår kärleks kärlek. Och vi bör önska att alla ska få denna kallelse, denna innerliga glädje som berusar våra själar, den rena sötman från Jesu barmhärtiga hjärta.

Vi måste vara ekumeniska, hör man ofta. Det är sant. Jag är dock rädd för att det döljer sig ett bedrägeri bakom vissa självutnämnda ekumeniska initiativ. Deras verksamhet väcker inte kärlek till Kristus, den sanna vinstocken. Det är därför de saknar frukt. Varje dag ber jag vår Herre att vidga mitt hjärta, och att fortsätta göra den kärlek till alla själar som han har nedlagt i mig – som inte gör skillnad på ras, nationalitet, kulturell bakgrund eller ekonomisk ställning – övernaturlig. Jag respekterar verkligen alla, katoliker och icke-katoliker, de som tror på något och de som inte tror, även om det senare gör mig ledsen. Men Kristus grundade bara en kyrka, han har bara en brud.

De kristnas enhet? Ja, och mer än så: Enhet mellan alla som tror på Gud. Men det finns bara en sann kyrka. Den behöver inte återuppbyggas av delar som ligger utspridda över hela världen. Den behöver inte genomgå någon form av reningsprocess för att i slutändan bli renad. Kristi brud kan inte vara otrogen, eftersom hon är oförgänglig och ren. Hon känner ett enda hem, hon bevakar ett enda okränkbart brudgemak med kysk blygsamhet. Hon bevarar oss för Gud, och ämnar de barn hon har fött för riket. Den som skiljer sig själv från kyrkan förenar sig med äktenskapsbryterskan, han tar avstånd från kyrkans löften, och den som överger Kristi kyrka kommer inte att få Kristi belöning¹⁸.

Kyrkan är helig

Nu förstår vi bättre hur kyrkans enhet leder till helighet, och hur en av de viktigaste aspekterna av hennes helighet är den enhet som är centrerad i den treenige Gudens mysterium: en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp. En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt¹⁹.

Helighet betyder egentligen inget annat än förening med Gud; ju större närhet till Herren, desto större helighet. Kristus har velat att kyrkan skall finnas, och det är han som har grundat den. Därmed uppfylls Faderns vilja; Sonens brud bistås av den helige Ande. Kyrkan är den heligaste Treenighetens verk; hon är helig och en moder, vår heliga moder kyrkan. Vi kan beundra det som vi skulle kunna kalla en ursprunglig fulländning i kyrkan och vi kan beundra en annan eskatologisk fulländning. Båda nämns av Paulus i Efesierbrevet: Kristus har älskat kyrkan och utlämnat sig själv för den för att helga den genom reningsbadet i vatten och genom dopordet. Ty han ville själv låta kyrkan träda fram till sig i härlighet utan minsta fläck eller skrynkla; helig och felfri skulle den vara²⁰.

Kyrkans ursprungliga och konstituerande helighet kan döljas – men aldrig förstöras, eftersom den är oförgänglig: dödsrikets portar skall aldrig få makt över den²¹. Som jag sade kan den te sig dold för det mänskliga ögat under stunder av mer eller mindre kollektiv förblindelse. Men Petrus ger de kristna titeln gens sancta²², ett heligt

folk. Eftersom alla troende tillhör ett heligt folk har de fått denna kallelse till helighet och därför bör de motsvara nåden och eftersträva personlig helighet. Genom historien, och även idag, har det funnits så många katoliker som verkligen har helgat sig: unga och gamla, ensamstående och gifta, präster och lekmän, män och kvinnor.

Men det råkar vara så att den personliga heligheten hos så många av de troende – då och nu – inte gör så stort väsen av sig. Ofta känner vi inte igen heliga människor, de är vanliga och enkla och de lever och arbetar mitt ibland oss. Ur jordisk synpunkt så är synd och trolöshet mer framträdande, mer iögonfallande.

Gens sancta, ett heligt folk, bestående av svaga människor: denna uppenbara motsägelse markerar en aspekt av kyrkans mysterium. Kyrkan, som är gudomlig, är också mänsklig, eftersom den består av människor och vi människor har brister: omnes homines terra et cinis²³, vi är alla stoft och aska.

Vår Herre Jesus Kristus, som grundade den heliga kyrkan, förväntar sig att medlemmarna i detta

folk ständigt strävar efter att uppnå helighet. Men det är inte alla som lojalt svarar på hans kallelse. Och i Kristi brud kan man på samma gång erfara hur underbar vägen till frälsning är och bristerna hos dem som vandrar på den.

Den gudomlige Frälsaren ville att den gemenskap som han grundade skulle vara ett samhälle som var perfekt i sitt slag och att det skulle vara utrustat med alla juridiska och sociala verktyg, för att i denna värld föreviga frälsningsverket ... Om något upptäcks i kyrkan som visar på svagheten i vårt mänskliga tillstånd, ska det inte tillskrivas hennes juridiska konstitution, utan snarare individens beklagliga benägenhet till det onda; en benägenhet som hennes gudomliga grundare tillåter även hos de högsta medlemmarna av den mystiska kroppen, så att fårens och herdarnas dygd kan prövas och den kristna trons förtjänster kan öka hos alla²⁴.

Detta är kyrkans verklighet här och nu. Därför är heligheten hos Kristi brud förenlig med att det i hennes sköte finns personer med fel och brister. Kristus uteslöt inte syndare från det samhälle han grundade, och med det i åtanke bör inte vårkärlek till kyrkan minska på grund av att vissa av kyrkans medlemmar är drabbade av andlig svaghet, istället bör vår medkänsla för dessa växa²⁵.

Det skulle vara ett tecken på bristande mognad om någon kände att hans tro på kyrkan och Kristus minskar när han får erfara brister och elände hos någon som tillhör kyrkan, oavsett hur hög position denna person intar. Kyrkan styrs varken av Petrus, Johannes eller Paulus, utan av den helige Ande, och Herren har lovat att han kommer att stanna vid hennes sida alla dagar till tidens slut²⁶.

Lyssna på vad den helige Thomas säger, när han utvecklar denna punkt då han skriver om mottagandet av sakramenten, som är orsaken till och tecknet på den heliggörande nåden: Den som närmar sig sakramenten tar visserligen emot dem från kyrkans ämbetsman, men inte från personen som sådan, utan från personen som ämbetsman i kyrkan. Så länge ämbetsmannen har tilllåtelse av kyrkan att utöva sin tjänst, deltar den som tar emot sakramentet ur hans händer inte i den ovärdiga förrättarens synd, utan är i gemenskap med kyrkan, kyrkan som givit honom fullmakt²⁷. När Herren låter mänsklig svaghet visa sig bör vi reagera på samma sätt som om vi såg vår mor sjuk eller förbisedd: med att älska henne mer, med att visa henne fler yttre och inre tecken på vår tillgivenhet.

Om vi älskar kyrkan kommer det aldrig att uppstå ett osunt intresse att basunera ut barnens elände som vore det moderns fel. Kyrkan, Kristi brud, behöver inte uttala något mea culpa. Det gör vi: mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa! Detta är den sanna meakulpismen, den personliga, och inte den som angriper kyrkan, genom att peka på och överdriva de mänskliga defekter som i denna heliga moder förekommer som ett resultat av hur människor verkar i henne. Men människan är begränsad, hon kommer aldrig förstöra eller ens kunna röra vid det som vi kallade kyrkans ursprungliga och konstituerande helighet.

Gud vår Herre jämförde verkligen kyrkan med ett tröskverk där agnarna samlas ihop med vetet, varifrån brödet till bordet och brödet till altaret kommer; han jämförde kyrkan med ett svepande nät ex omni genere piscium congreganti²⁸: det samlar in bra och dåliga fiskar, av vilka de senare

kastas bort.

Mysteriet om kyrkans helighet – det ursprungliga ljuset, som kan hamna i skuggan av mänsklighetens lägre sidor – förkastar även den minsta tanke på misstänksamhet eller tvivel på vår moders skönhet. Vi kan inte heller tolerera att andra förolämpar henne utan att protestera. Låt oss inte leta efter sårbara sidor i kyrkan för att få tillfälle att kritisera, som vissa som inte visar vare sig tro eller kärlek. Jag kan inte föreställa mig att man verkligen kan älska sin moder och samtidigt tala om henne på ett nonchalant sätt.

Vår Moder är helig, eftersom hon föddes ren och kommer att fortsätta vara utan fläck i evighet. Om vi ibland inte vet hur vi ska upptäcka hennes vackra ansikte, låt oss torka våra ögon; om vi märker att hennes röst inte behagar oss, låt oss ta bort från våra öron den hårdhet som hindrar oss från att i hennes ton höra den kärleksfulla herdens signal. Vår mor är helig, med Kristi helighet, med vilken hon är förenad med kroppen – som är vi alla – och med anden, som är den helige Ande, som också sitter i hjärtat på var och en av oss, om vi förblir i nådens tillstånd. Helig, helig, helig, vågar vi sjunga för kyrkan, och åberopar hymnen som

ärar den allraheligaste Treenigheten. Du är helig, kyrka, min moder, eftersom Guds Son, den helige, grundade dig; du är helig, eftersom Fadern, källan till all helighet, har bestämt det; du är helig, eftersom den helige Ande, som bor i de troendes själar, hjälper dig att samla Faderns barn, som kommer att leva i himlens kyrka, det eviga Jerusalem.

Kyrkan är katolsk

Gud, (…) vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen. Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen för alla, vittnesbördet när tiden var inne²⁹. Jesus Kristus har instiftat endast en kyrka, sin kyrka: därför är Kristi brud en enda och katolsk kyrka: universell, till för alla människor.

Sedan århundraden är kyrkan spridd över hela världen och hon omfattar människor av alla raser och från samhällets alla skikt. Men kyrkans katolicitet är inte beroende av geografisk utbredning, även om denna är ett synligt tecken och ett faktum som ger trovärdighet. Kyrkan var katolsk redan vid pingsten; den föds katolsk ur Jesu genomborrade hjärta, som en eld underblåst av den helige Ande.

Under 100-talet definierade de kristna kyrkan som katolsk för att skilja den från de sekter som utnyttjade Kristi namn samtidigt som de på någon punkt förrådde hans lära. Vi kallar den katolsk, skriver Kyrillos, inte bara för att den är spridd över hela världen, från jordens ena ände till den andra, utan också för att den universellt och utan brister lär ut alla dogmer som människorna bör känna till, om det synliga såväl som det osynliga, om det himmelska såväl som det jordiska. Det beror också på att den samlar alla sorters människor till tillbörlig tillbedjan, styrande och medborgare, lärda och olärda. Och slutligen för att den botar och helar alla slags synder, både själens och kroppens, och för att den dessutom – oavsett vad den kallas – besitter alla former av dygd, i gärningar och ord och alla slags andliga gåvor.³⁰

Kyrkans katolicitet är inte heller beroende av att den hyllas och erkänns av icke-katoliker. Inte heller har den någonting att göra med det faktum att vissa personer i kyrkans ledning uttrycker åsikter i icke andliga frågor och att dessa plockas upp och ibland exploateras i den allmänna opinionen, när de går i samma riktning. Det händer ofta att den del av sanningen som försvaras i en mänsklig ideologi finner ett eko eller en grund i kyrkans eviga lära, och detta är i viss mån ett tecken på gudomligheten i den uppenbarelse som detta läroämbete vaktar. Men Kristi brud är katolsk även när hon medvetet ignoreras av många, och till och med nedvärderas och förföljs, vilket tyvärr sker idag på så många platser.

Kyrkan är inte ett politiskt parti, inte heller en samhällsideologi eller en världsorganisation som

vill främja harmoni eller materiell utveckling, även om den erkänner att dessa och andra verksamheter är ädla. Kyrkan har alltid utfört och fortsätter att utföra ett enormt arbete till förmån för de behövande, för dem som lider, för alla dem som på något sätt drabbas av konsekvenserna av den enda sanna ondskan, som är synden. Och för alla – för dem som på något sätt är behövande och för dem som tycker sig njuta av jordens tillgångar till fullo – kommer kyrkan att bekräfta en enda väsentlig och slutgiltig sak: att vårt mål är evigt och övernaturligt, att det endast är genom Jesus Kristus som vi kan nå evig frälsning, och att det

endast är i honom som vi på något sätt kan uppnå sann fred och lycka redan i detta liv.

Be tillsammans med mig nu till Gud vår Herre att vi katoliker aldrig må glömma dessa sanningar och att vi ska vara fast beslutna att omsätta dem i praktiken. Den katolska kyrkan behöver inte människornas godkännande, eftersom hon är Guds verk.

Vi visar att vi är katoliker genom att bära helighetens frukt, eftersom helighet inte känner några gränser och inte heller är ett arv som tillfaller någon specifik gruppering. Vi visar att vi är katoliker om vi ber, om vi försöker vända oss till Gud hela tiden, om vi alltid och i allt strävar efter att vara rättvisa – i den bredaste betydelsen av begreppet rättvisa, som i dessa tider ofta används med en materialistisk och felaktig nyans – och om vi älskar och försvarar andra människors personliga frihet.

Jag vill också påminna er om ett annat tydligt tecken på kyrkans katolicitet: det trogna bevarandet och förvaltandet av sakramenten såsom de instiftades av Jesus Kristus, utan mänskliga förvrängningar eller illvilliga försök att tolka dem psykologiskt eller sociologiskt. Ingen kan nämligen bestämma hur någon annan skall använda sin makt, utan endast hur den egna skall användas. Och eftersom människans helgelse står under den heliggörande Gudens makt, är det inte upp till människan att efter eget sinne bestämma vilka saker som skall helga henne, utan detta skall bestämmas av gudomlig instiftelse³¹.

Dessa försök att avlägsna den universella karaktären från sakramentens väsen skulle kanske vara berättigade om de bara var tecken, symboler, som råder under förståelighetens och begriplighetens naturliga lagar. Men den nya lagens sakrament är på samma gång orsaker och tecken. Därför är det vanligt att man undervisar att de orsakar det som de betecknar. Utifrån detta är det också tydligt att ett sakraments essentiella kännetecken till fullo uppfylls, eftersom det är ämnat till något heligt, inte bara som tecken utan också som orsak.³²

Den katolska kyrkan är romersk. Jag njuter av detta ord: romersk! Jag känner mig romersk, eftersom romersk betyder universell, katolsk, eftersom det får mig att ömt älska påven, il dolce Cristo in terra som min bästa väninna Katarina av Siena tyckte om att säga.

Från detta romersk-katolska centrum, betonade Paul VI i sitt tal vid Andra Vatikankonciliets avslutande, är i teorin ingen omöjlig att nå; alla kan och måste nås. För den katolska kyrkan betraktar ingen som en främling, ingen är utesluten, ingen anses avlägsen³³. Jag vördar med all min kraft Petrus och Paulus Rom, indränkt i martyrernas blod, centrum från vilket så många har gått ut för att sprida Kristi frälsande ord över hela världen. Den som är romersk bär inte drag av någon partikularism, utan är istället en sann ekumen; det innebär en önskan att vidga sitt hjärta, att öppna det för alla med Kristi förlösande längtan, som söker alla och välkomnar alla, eftersom han älskade alla först.

Den helige Ambrosius skrev några korta ord, som är som en glädjesång: där Petrus är, där är kyrkan, och där kyrkan är, där råder inte döden, utan det eviga livet³⁴. Ty där Petrus och kyrkan finns, där finns Kristus, och han är frälsningen, den enda vägen.

Kyrkan är apostolisk

Vår Herre grundar sin kyrka på några människors, apostlarnas, svaghet – men också på deras trofasthet. Han lovar dem den helige Andes ständiga hjälp. Låt oss återigen läsa den välbekanta texten, som alltid är ny och aktuell: Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut³⁵.

Förkunnandet av evangeliet började inte i Palestina på initiativ av några få ivriga människor. Vad kunde apostlarna göra? De hade ingen status, och var varken rika, kultiverade eller hjältemodiga ur mänsklig synvinkel. Och på denna handfull lärjungars axlar lägger Jesus en enorm, gudomlig uppgift. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn³⁶.

Under kyrkans tvåtusenåriga historia har den apostoliska successionen bevarats. Biskoparna, förklarar konciliet i Trient, har tagit apostlarnas plats och har, som aposteln (Paulus) själv säger, av den helige Ande fått i uppdrag att styra Guds kyrka (Apg 20:28)³⁷. Och bland apostlarna utvalde Kristus själv Simon till ett särskilt uppdrag: Du är Petrus och på den klippan skall jag bygga min kyrka³⁸. Jag har bett för dig, tillägger han, att din tro inte skall ta slut. Och när du en gång har vänt tillbaka, så styrk dina bröder³⁹.

Petrus flyttar till Rom och etablerar där sätet för primas, som är Kristi ställföreträdare. Därför är det i Rom som den apostoliska successionen blir som mest synlig, och därför bär Rom titeln »det apostoliska sätet« i sin fulla rätt. Första Vatikankonciliet förkunnade, med samma ord som ett tidigare koncilium, konciliet i Florens, att alla kristtrogna måste tro att den heliga apostoliska stolen och den romerska påven har företräde över hela världen, och att samme romerske påve är efterträdare till självaste salige Petrus, apostlarnas furste, Jesu Kristi sanna ställföreträdare, hela kyrkans överhuvud och alla kristnas fader och lärare. Och till honom har vår Herre Jesus Kristus gett, i den salige Petrus, full makt att ge näring åt, styra och regera den universella kyrkan⁴⁰.

Påvens suveräna makt och hans ofelbarhet när han talar ex cathedra är inte ett mänskligt påhitt: utan baserar sig på Kristi uttryckliga vilja när han grundade sin kyrka. Det är då inte särskilt meningsfullt att ställa påvens styre mot biskoparnas, eller att reducera giltigheten av det påvliga läroämbetet till de troendes samtycke! Ingenting ter sig i detta sammanhang mer främmande än idén om maktbalans; vi har ingen användning för mänskliga sätt att tänka, hur attraktiva eller funktionella de än må vara. Ingen i kyrkan åtnjuter absolut makt av sig själv, som människa; i kyrkan finns det ingen annan chef än Kristus; och Kristus har velat utse en ställföreträdare – påven i Rom – att leda sin Brud som är en pilgrim på denna jord.

Kyrkan är apostolisk till sin konstitution: hon som verkligen är och kallas katolsk måste samtidigt skina av enhetens, helighetens och den apostoliska successionens privilegium. På det sättet är kyrkan verkligen en, med hela jorden och alla nationer förenade i en lysande och fullkomlig enhet, med den enhet vars högsta auktoritet och yppersta primat, och oavlåtliga princip, rot och ursprung är den välsignade Petrus, apostlarnas furste, och hans efterföljare på den romerska stolen. Och det finns ingen annan katolsk kyrka än den som, byggd på en enda Petrus, genom trons och kärlekens enhet, har rests upp till en enda kropp, förenad och solid⁴¹.

Vi hjälper till att göra denna apostoliska kontinuitet tydligare för alla genom att med yttersta trohet manifestera vår förening med påven, som är föreningen med Petrus. Vi måste älska den romerske påven med en underbar och lidelsefull kärlek eftersom vi ser Kristus i honom. Om vi umgås med Herren i bön kommer vi att kunna gå framåt med en klar blick som gör det möjligt för oss att uppfatta den helige Andes handlande, även när vi står inför händelser som vi inte förstår eller som orsakar smärta och sorg.

Alla katolikers apostoliska uppdrag

Kyrkan helgar oss, efter att vi har kommit in i hennes sköte genom dopet. Vi kan ta emot heliggörande nåd kort efter att vi fötts in i denna värld. Den enskildes tro, ja hela kyrkans tro, gynnar barnet genom den helige Andes verkan, som förenar kyrkan och förmedlar det goda från den ena till den andra⁴². Detta kyrkans övernaturliga moderskap, som den helige Ande ger henne, är något underbart. Den andliga pånyttfödelsen, som sker genom dopet, liknar på sätt och vis den kroppsliga födelsen: precis som barn i sin mors sköte inte ger sig själva näring, utan får näring av moderns näring, så får också små barn som inte har förnuft och som är som barn i sin mor, kyrkans sköte, frälsning genom kyrkans verksamhet och inte av egen kraft⁴³.

Han lyfter fram storheten i kyrkans prästerliga makt, som utgår direkt från Kristus. Kristus är källan till alla former av prästadöme: prästen enligt Mose lag var nämligen lik hans gestalt, medan den nya lagens präst verkar i Kristi person, enligt vad som sägs i 2 Kor 2:10: Ty det jag förlåter, om jag förlåter, det förlåter jag för er skull i Kristi person⁴⁴.

Den frälsande förmedlingen mellan Gud och människorna fortsätter i kyrkan genom vigningens sakrament, som gör en person förmögen att agera som Jesu Kristi tjänare för alla själar genom det insegel och den nåd som följer av detta. Att en person kan utföra en handling som en annan inte kan göra, beror inte på att han eller hon är godare, utan på den förvärvade makt som en person har och en annan inte har. Eftersom lekmannen inte får makten att konsekrera kan han därför inte utföra konsekrationen, oavsett hur god han är personligen⁴⁵.

I kyrkan kan man tjäna på många sätt, men det finns bara ett mål: mänsklighetens helgelse. Och i denna uppgift deltar alla kristna på något sätt, genom det insegel som de får ta emot i dopets och konfirmationens sakrament. Vi måste alla känna oss ansvariga för kyrkans uppdrag, som är Kristi uppdrag. Den som inte ivrar för själarnas frälsning, som inte av alla krafter strävar efter att göra Kristi namn och lära kända och älskade, kommer inte att förstå kyrkans apostolicitet.

En passiv kristen har inte fullt ut förstått vad Kristus vill att vi alla ska göra. En kristen som är upptagen med sitt eget, utan att bry sig om andras frälsning, älskar inte med Jesu hjärta. Apostolatet är inte ett exklusivt uppdrag för hierarkin, inte heller för präster eller ordensfolk. Herren kallar oss alla att genom exempel och ord vara redskap för det flöde av nåd som ger evigt liv.

När vi läser Apostlagärningarna berörs vi av den djärvhet, den tilltro till sitt uppdrag och den självuppoffrande glädjen som präglar Kristi lärjungar. De frågar inte efter folkmassor och även när folkmassorna kommer, vänder de sig till varje enskild själ, varje människa, en och en: Filippos till etiopiern⁴⁶, Petrus till officeren Cornelius⁴⁷, Paulus till Sergius Paulus⁴⁸ ...

De hade lärt sig av Mästaren. Kom ihåg liknelsen om arbetarna som väntade på arbete mitt på torget. När vingårdens ägare kom mitt på dagen fann han att det stod arbetare där, utan något att göra: Varför står ni här hela dagen utan att arbeta? Därför att ingen har lejt oss⁴⁹, svarade de. Detta får inte hända i den kristnes liv; det får inte finnas någon i hans närhet som kan berätta att han inte har hört talas om Kristus, eftersom ingen har förkunnat det för honom.

Människor tror ofta att det inte finns något som hindrar dem från att klara sig utan Gud. Även om de inte vet om det, ligger de som den förlamade i vid bassängen i Betesda, oförmögna att röra sig mot det vatten som räddar, mot den lära som ger glädje i själen. Skulden ligger så ofta hos de kristna; sådana personer skulle kunna upprepa hominem non habeo⁵⁰, det finns inte en enda person som kan hjälpa mig. Varje kristen måste vara en apostel, eftersom Gud, som inte behöver någon, ändå behöver oss. Han räknar med att vi ska ägna oss åt att sprida hans frälsningslära.

Vi betraktar mysteriet om den enda, heliga, katolska och apostoliska kyrkan. Det är dags att fråga oss själva: Delar jag med Kristus hans längtan efter själar? Ber jag för denna kyrka, som jag är en del av, i vilken jag måste utföra ett särskilt uppdrag som ingen annan kan göra i mitt ställe? Att vara med i kyrkan är redan mycket, men det räcker inte. Vi måste vara kyrka, för vår moder får aldrig vara en främling för oss, en utomstående, främmande för våra djupaste tankar.

Här avslutar vi dessa överväganden om kyrkans egenskaper. Med Herrens hjälp kommer de att inpräntas i våra själar och vi kommer att bli bekräftade i ett klart, säkert och gudomligt kriterium för att älska denna heliga moder mer, som har fört oss till nådens liv och som dag efter dag ger oss näring med en outtömlig omsorg.

Om du råkar höra ord eller tillmälen som kränker kyrkan, visa då dessa kärlekslösa upphovsmän, humant och kärleksfullt, att man inte behandlar en mor på det sättet. Nu angriper de henne ostraffat, eftersom hennes rike, som är hennes mästares och grundares rike, inte är av denna värld. Så länge vetet jämrar sig bland agnarna, så länge axen suckar bland ogräset, så länge barmhärtighetens kärl sörjer bland vredens kärl, så länge liljan gråter bland törnen, kommer det inte att saknas fiender som kommer att säga: »När kommer hennes namn att dö och förgås?«. Det vill säga, se, en tid ska komma när kyrkan skall försvinna och inga kristna kommer att finnas ... De säger detta men likväl är det de själva som dör. Och kyrkan förblir⁵¹.

Vad som än händer kommer Kristus inte att överge sin brud. Den triumferande kyrkan är redan med honom, vid Faderns högra sida. Och därifrån kallar våra kristna bröder och systrar oss, de som prisar Gud för den verklighet som vi fortfarande ser i trons klara skymning: den enda, heliga, katolska och apostoliska kyrkan.