Förord

När jag nu börjar skriva förordet till den första samlingen av monsignore Josemaría Escrivá de Balaguers predikningar, kommer jag att tänka på några ord som han har sagt vid många tillfällen, inför personer från många länder och ur alla samhällsskikt: Jag är en präst som inte talar om något annat än Gud. Opus Deis grundare prästvigdes den 28 mars 1925. Under nästan ett halvt sekel, ex hominibus assumptus, pro hominibus constituitur (Hebr 5:1), utsedd bland människor, utvald av Gud för människornas väl, har han fått det kristna livet att bli verklighet, dagligen, innerligt, i ett oräkneligt antal människors förnuft och hjärtan.

Den kristna prästkallelsens fruktbarhet – som endast kan förklaras genom nådens verkan – tar sig uttryck i oförtröttlig förkunnelse. Med rätta har han kunnat skriva att präster i Opus Dei har som sin största passion att predika. Alltsedan år 1925 är monsignore Escrivás pastorala verksamhet intensiv. Under en kort period i början bedrev han den i församlingar på landsbygden, senare i Madrid, i synnerhet i fattiga kvarter och på sjukhus, varefter han på trettiotalet var verksam i hela Spanien. Sedan han år 1946 bosatte sig i Rom omfattar hans verksamhet personer i hela världen.

Sedan jag lärde känna honom år 1935 har jag hört honom tala om Gud och sett honom föra människor närmare Herren. Genom trosundervisning, betraktelser, reträtter, andlig vägledning, korta och uttrycksfulla brev – skrivna med snabb och bestämd handstil – har han givit många samveten frid. Under de första månaderna år 1936 insjuknade han. Läkarna kunde bara finna att han var trött. Han predikade ibland upp till tio timmar om dygnet. Prästerna i nästan alla spanska stift fick höra hans predikningar, biskoparna kallade på honom och han åkte på egen bekostnad kors och tvärs genom hela landet – med tåg, den tidens tåg – utan annan ersättning än att av kärlek få tala om Gud.

»Ett minne som jag nu mycket tydligt kommer att tänka på – skrev han vid ett visst tillfälle – är från min tid som ung präst. Alltsedan dess har jag upprepade gånger fått höra två råd för att göra karriär som alla är överens om. För det första skall man inte arbeta, inte göra mycket apostolat, för det ger upphov till avundsjuka och ovänskap. För det andra skall man inte skriva, för allt vad man skriver – även om man skriver klart och tydligt – brukar tolkas till ens nackdel. Jag tackar Gud vår Herre för att aldrig ha följt dessa råd, och jag är glad, eftersom jag inte blev präst för att göra karriär.«

Jag skulle säga att monsignore Escrivá, utan att följa något av de båda råden glömde framför allt det första: att inte arbeta. Det är just hans dagliga apostoliska arbete som har hindrat honom från att skriva mer än han gjort för många själars väl. Han är författare till böcker om det andliga livet som har spridits över hela världen – som Vägen och Rosenkransen – och till goda juridiska och teologiska studier – som La Abadesa de las Huelgas¹ – men han har framför allt skrivit många och långa brev, instruktioner, kommentarer osv., riktade till Opus Deis medlemmar, som uteslutande rör andliga ämnen. Som motståndare till alla former av propaganda har han endast få gånger beviljat intervjuer som press, radio och teve från många länder ofta och enträget ber om. Med de få intervjuer som varit regelns undantag, har man sammanställt boken Conversaciones con Mons. Escrivá de Balaguer, vilken likaså har översatts till de största språken.²

Ett omfattande outgivet material utgörs av den stora trosundervisningen i hans predikningar under nästan femtio år som präst. I denna bok trycks en liten del, nämligen några predikningar som hållits kring liturgiska högtider.

Att presentera dessa predikningar är onödigt. Författarens prästerliga ord och sinne är mer än välkända, och jag kan inte tillföra något nytt som inte går att förstå omedelbart genom att läsa vilken som helst av predikningarna. Möjligen skulle jag kunna försöka understryka vissa konstanta kännetecken.

Det första kännetecknet är predikningarnas teologiska djup. Predikningarna utgör inte en teologisk avhandling, i uttryckets vanliga bemärkelse. De har inte uppstått för att utgöra en studie eller undersökning kring konkreta ämnen De har hållits muntligt, inför personer från vitt skilda kulturella och sociala bakgrunder, med den gåva att kommunicera som gör dem tillgängliga för alla och envar. Men dessa tankar och betraktelser är resultatet av en djup och kärleksfull kännedom om Guds ord.

Man bör exempelvis lägga märke till hur författaren kommenterar evangeliet. Citaten är aldrig avsedda att visa hur lärd han är och används aldrig för att understryka uppenbara sanningar. Varje vers har mediterats många gånger och i denna betraktelse har författaren upptäckt nya ljus, aspekter som under århundraden förblivit dolda. Han har umgåtts nära med vår Herre, med hans mor den heliga Maria, med den helige Josef, med de första tolv apostlarna, med Marta, Maria och Lasaros, med Josef från Arimatea och Nikodemus, med lärjungarna i Emmaus och de heliga kvinnorna på ett levande sätt, genom att ständigt tala med dem, delta i det heliga evangeliets scener som en person till bland de närvarande.

Det är därför inte förvånande att monsignore Escrivás kommentarer sammanfaller med dem som gjordes för mer än femtonhundra år sedan av de första kristna författarna. Citaten av kyrkofäderna faller naturligt på sin plats i predikotexterna i trogen harmoni med Kyrkans tradition.

Det andra kännetecknet är det omedelbara sambandet som upprättas mellan evangeliets lära och den kristnes vardagsliv. Predikningarna förs aldrig på ett abstrakt, blodfattigt plan. De rymmer förvisso alltid teori, men i ständig förening med livet. Monsignore Escrivá vänder sig inte – man får inte glömma att det rör sig om muntliga predikningar – till åhörare som förväntar sig att få spekulera om kristen tro eller som är nyfikna på den. Han talar till personer av kött och blod som redan har Guds liv i själen eller som skymtar Guds kärlek och är beredda att närma sig honom.

Han talar heller inte till någon särskild publik – kvinnor, män, studenter, arbetare … – han talar alltid till alla dessa samtidigt, för han är övertygad om att Guds ord, när det förkunnas med utgångspunkt i Kristi kärlek, alltid hittar rätt väg för att nå fram till den enskildes hjärta, och han är lika övertygad om att den helige Ande rör vid varje själs inre, på sätt som inte syns utifrån, så att utsädet kan falla i god jord och ge hundrafaldig skörd.

Det tredje kännetecknet är stilen. Kanske är detta det minst viktiga, men det är svårt att inte lägga märke till det direkta, okomplicerade språket som är trevligt och tilltalande på ett omisskännligt sätt. Författaren är mån om att vara grammatiskt och litterärt korrekt, men innehållet är inte underordnat formen. Den levande kraften i det han talar om ger upphov till en fridfull och tydlig stil som inte söker vinna lätta emotionella poänger. Författaren vill heller inte glänsa, utan vara det oundgängliga redskapet för att varje själ må ställa sig ansikte mot ansikte med Gud, dra konsekvenser och göra konkreta föresatser för sitt vardagsliv.

Predikningarna i denna bok omfattar hela det liturgiska året, från Advent till Kristus Konungens högtid. Det går inte att med några få ord sammanfatta ett innehåll som är så brett och samtidigt rikt på nyanser, men kanske kan jag peka på den röda tråd som går genom samtliga dessa muntliga betraktelser.

Det bärande elementet är insikten om det gudomliga barnaskapet, ett konstant drag i Opus Deis grundares förkunnelse. Författaren återger ständigt den helige Paulus lära: »Alla som leds av Guds ande är Guds söner. Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: Abba! Fader! Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn. Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet« (Rom 8:14-17).

I denna trinitära text – den heliga Treenigheten är ett annat ofta återkommande tema för dessa predikningar – visas för oss den väg som i den helige Ande leder till Fadern. Vägen är Jesus Kristus, som är vår Bror, vän – Vännen – Herre, Kung och Mästare. Det kristna livet består således i ett ständigt umgänge med Kristus, och detta umgänge äger rum i vardagslivet, utan att någon tvingas överge sin egen plats. Hur då? Monsignore Escrivá sammanfattar svaret i två led: genom Brödet och genom Ordet.

Med Brödet avses Eukaristin. För Opus Deis grundare är den heliga Mässan det kristna livets mittpunkt och rot. Mässan är inte en händelse som försvinner, utan en övernaturlig och ständigt närvarande verklighet som genomsyrar alla dagens stunder. Två predikningar ägnas i sin helhet detta kristendomens centrala mysterium: Eukaristi, ett trons och kärlekens mysterium och Corpus Christi. »Vår Gud – skriver han – har beslutat att bli kvar i tabernaklet för att nära oss, för att styrka oss, för att gudomliggöra oss, för att göra så att vår uppgift och våra ansträngningar bär frukt. Jesus är samtidigt såningsmannen, utsädet och frukten av skörden: det eviga livets bröd.«

Med Ordet avses bönen. Gud talar och vi lyssnar till honom. Det är en ständigt pågående bön, lik hjärtats slag, som en förälskad människas andetag. »Då en kristen ger sig av på denna väg av oavbrutet umgänge med Herren – och det är en väg för alla, inte en stig för privilegierade – växer det inre livet och det blir säkert och fast. Människan befästs i den både älskvärda och krävande kampen för att fullt ut göra Guds vilja.«

Människan har anförtrotts många gudomliga skatter: hon får verkligen ta emot Kristus, hans kropp, blod, själ och gudom; hon är den helige Andes tempel; hon innebos av den heliga Treenigheten. Men vi bär dessa skatter in vasis fictilibus (2 Kor 4:7), i lerkärl. Och författaren upprepar, dämpat men ihärdigt: Ödmjukhet. Det är inte en ledsam, modstulen dygd. Ödmjukheten är sanning: insikt om människans litenhet inför Guds oändliga storhet. Men även insikt om att Herren gläds åt sin skapelse, om att han vill att den kristne skall gudomliggöras genom ett bra gudomliggörande.

Människans hela liv – vardagslivet med dess glädjeämnen och besvikelser, skratt och dagliga små tragedier – får en ny dimension: »djupet, och på köpet relief, tyngd och volym« (Vägen, nr. 279³). Detta har Opus Deis grundare ständigt undervisat: »Jag försäkrar er, mina barn – sade han år 1967 i en predikan inför 40 000 personer – att när en kristen utför vardagens mest obetydliga handlingar med kärlek, så fylls de till överflöd med Guds storhet. Därför har jag gång på gång betonat, med ett slags återkommande hamrande, att den kristna kallelsen består i att göra episk dikt av vardagsprosan.«

Predikningarna är fulla av denna koppling mellan de allra vanligaste – och därigenom mänskligaste – strävanden och Guds storhet. På ett fridfullt, opolemiskt sätt är texterna långt ifrån de schizofrena åskådningar som beskriver heligheten som en ostadig balansgång i ett slags dubbelliv, kluvet mellan vardagslivet och det andliga livet. Samtidigt förkastar predikningarna likaså frestelsen att förandliga det mänskliga så att det berövas sin komplexitet, det som monsignore Escrivá kallade frihetens risk. »Himlen och jorden verkar förenas vid horisonten, mina barn. Men inte så: det är i era hjärtan där de verkligen förenas, när ni på ett heligt sätt lever ert vanliga liv.«

Att leva vardagen på ett heligt sätt: med mänsklig och kristen hederlighet och övernaturligt sinnelag. Om hela livet är bön – umgänge med Gud genom Brödet och Ordet – kan människan märka att arbetet – hennes vanliga verksamhet, det som fyller nästan varje timme under dagen – även är en konstant bön. Om arbetet helgas, helgar det oss och utgör även ett tillfälle för oss att med Guds nåd delta i våra medmänniskors helgelse.

Den kristna vardagen – arbete som är bön, bön som är arbete – omvandlas helt och hållet till apostolat. Det personliga umgänget med Gud – ansikte mot ansikte, utan anonymitet – hindrar oss alls inte från att bry oss om våra medmänniskor, utan är en källa som flödar över till gagn för alla människor. »Vissa försöker bygga fred på jorden utan kärlek till Gud i sina hjärtan, utan att tjäna människorna av kärlek till Gud. Hur är det möjligt att uppnå fred på det sättet? Kristi frid tillhör Kristi rike och vår Herres rike måste grundas på längtan efter helighet, på en ödmjuk villighet att ta emot nåden, på en kraftfull strävan efter rättvisa och på ett gudomligt överflöd av kärlek.«

Detta är några av de viktigaste idéerna i de predikningar som publiceras i denna bok. Men det vore orättvist att tiga om andra aspekter som kanske inte framträder lika tydligt. I en skriven text är det inte möjligt att helt och hållet lägga märke till vissa egenskaper som präglar Opus Deis grundares sätt att predika, exempelvis hans mänsklighet och hans fängslande direkta uppriktighet; hans hängivenhet gentemot åhörarna, hans ständigt återkommande uppmaning till var och en att inte bara lyssna till hans ord utan även be personligt till Gud med tysta rop; hans hjärtliga realism som varken är naiv eller pragmatisk; ett ovanligt sunt förnuft; ett gott humör som ständigt gör sig märkbart, en smittsam glädje som är typisk för ett Guds barn.

Det är redan många tusentals människor som personligen har hört monsignore Escrivá de Balaguers förkunnelse. Även om han inte tycker om propaganda eller offentliga framträdanden, har han ingenting emot att svara på frågor om sådant som rör Gud. Under en resa år 1972 i Spanien och Portugal, som inleddes i Frankrike, kunde mer än etthundrafemtiotusen personer, samlade i stora och små grupper, höra honom tala. År 1970 träffade han i Mexiko fyrtiotusen personer både från det landet och från Förenta staterna och många andra amerikanska länder. I Rom har många tusentals människor från Europa och andra håll haft tillfälle att höra honom säga att »allt mänskligt hederligt arbete, vare sig det är intellektuellt eller kroppsarbete, bör ut­föras av den kristne på ett så fullkomligt sätt som möjligt (…). Om människans arbete – hur enkelt och obetydligt det än verkar vara – utförs på detta sätt, hjälper det till att gestalta de timliga realiteterna på ett kristet sätt. Den övernaturliga dimensionen blir uppenbar och våra mänskliga strävanden införlivas i och blir en del av det fantastiska skapelse- och frälsningsarbetet. Arbetet lyftes upp till nådens ordning, det helgas och blir till Guds verk, operatio Dei, opus Dei.«

Om man läser dessa predikningar och minns de stunder som tillbringats tillsammans med en präst som inte förmår tala om annat än Gud, kommer man att förstå vissa andra djupliggande drag i monsignore Escrivás pastorala arbete: den levande insikten om att endast vara ett redskap i Herrens händer; den övernaturliga övertygelsen om att personliga svagheter och elände – och han erinrar oss ständigt om att vi kommer att ha sådana så länge vi lever – inte kan få vara hinder som avlägsnar oss från Kristus, utan en sporre för att närma oss honom alltmer. »Det är inte jag som står ut med Herren, det är han som står ut med mig, som hjälper och stödjer mig och väntar på mig«, säger han i en predikan som ännu inte publicerats. Och vänd till sina åhörare: »Hur skulle jag kunna sakna förståelse för ert elände, jag som ju själv är full av elände!«

Och överallt, som en motvikt, återkommer ett annat ledmotiv: kärleken till den personliga friheten. »Jag är en varm anhängare av friheten (…). Opus Deis anda, som jag har försökt leva och lära ut i mer än trettiofem år – sade han år 1963 – har fått mig att förstå och älska den personliga friheten. När Gud vår Herre skänker människorna sin nåd, när han kallar dem med en specifik kallelse, är det som om han sträckte ut en hand åt dem: en faderlig, kraftfull och framför allt kärleksfull hand, för han söker oss en och en, som sina egna döttrar och söner, och för att han känner vår svaghet. Herren förväntar sig av oss att vi skall göra ansträngningen att fatta hans hand, denna hand som han sträcker ut åt oss. Gud ber oss om en ansträngning, ett bevis på vår frihet.«

Om Gud respekterar vår personliga frihet, hur skulle vi annat än respektera våra medmänniskors frihet, i synnerhet på alla de vidsträckta områden som är öppna för en mångfald av uppfattningar och handlingssätt? »Det finns inga dogmer i fråga om timliga ärenden. Det är inte förenligt med människans värdighet att försöka lägga fast absoluta sanningar i frågor som var och en av naturen bedömer ur sitt eget perspektiv, i enlighet med sina egna intressen, kulturella preferenser eller särskilda erfarenheter. Att vilja införa dogmer inom den timliga sfären leder oundvikligen till att man utsätter människors samveten för tvång och inte respekterar nästan.«

Jag hoppas att det snart skall gå att trycka en andra predikosamling. Vi kommer då att få tillfälle att åter betrakta återlösningens ständigt närvarande verklighet såsom den uttrycks i ord av någon som är övertygad om att det »i det andliga livet finns ingen ny epok att uppnå. Allt har givits oss i Kristus som dog och uppstod, som lever och ständigt är kvar hos oss. Men vi måste förena oss med honom genom tron och låta hans liv uppenbaras i oss, så att det går att säga att varje kristen inte bara är alter Christus, en annan Kristus, utan ipse Christus, Kristus själv!«

Rom, den 9 januari 1973

* * *

Monsignore Josemaría Escrivá de Balaguer, som vi inom Opus Dei i ordets fulla bemärkelse kallar vår fader, avslutade den 26 juni 1975 sin jordiska vandring för att definitivt möta Kristus, den Kristus som vår grundare lärde oss att se närvarande – levande! – i varje mänsklig livsomständighet.

Sedan den 26 juni 1975 har många tusentals människor kommit, och fortsätter att komma, till Rom för att be vid kvarlevorna av en präst som alltid ville vara romersk, katolsk, universell. Han hade upprepade gånger erbjudit Gud sitt liv som offer för Kyrkan och den helige Fadern – som han tyckte om att kalla, med den heliga Katarinas av Siena ord, il dolce Cristo in terra. Vår Herre lyssnade till honom och tog honom till sig. Han gick så – det är vi fast övertygade om – från jorden till himmelriket, Fadershuset, tillsammans med Maria och Josef som han alltid älskat innerligt.

I förordet till den första upplagan av Es Cristo que pasa uttryckte jag önskan att så snart som möjligt kunna ge ut en andra samling medryckande predikningar som i sin intensitet för läsaren till Guds kärlek. Vår fader har lämnat ett rikt och omfattande outgivet material som redan var färdigt att ges ut. Vi kommer därför att få tillfälle att läsa fler skrifter av en helig präst som fortsätter att i Kristi mystiska kropp bedriva sin stora och outtröttliga trosundervisning.

Alvaro del Portillo

Rom, den 2 oktober 1975