Inledning

Den 7 augusti 1931, när man i Madrids stift firade Kristi förklarings högtid, antecknade monsignor Josemaría Escrivá de Balaguer en av de mystiska erfaren­heter som Herren beviljade honom. När han firade den heliga mässan lät Gud honom uppfatta följande ord ur Evangeliet på ett nytt sätt: et ego, si exaltatus fuero a terra, omnia traham ad meipsum.¹ Jag förstod att det skall vara män och kvinnor hängivna åt Gud som genom Kristi lära reser Korset på toppen av all mänsklig verksamhet … Och jag såg Herren triumfera och dra till sig allt. Senare, som ett svar på dessa insikter, skrev han: Även om jag känner att jag helt saknar dygder och kunskap (ödmjukhet är sanning … utan förställning), skulle jag vilja skriva flammande böcker som kunde sprida sig som en löpeld genom världen och ge männi­skorna ljus och värme, och förvandla deras stackars hjärtan till glödande kol för att frambära dem till Jesus som rubiner till hans kungakrona.²

Denna längtan gav bland annat upphov till Vägen, Plogfåran och Smedjan. De två sistnämnda gavs ut postumt men kom till redan då, och ingen beskrivning är lämpligare än dessa författarens ord. Smedjan är en flammande bok och genom att läsa den och meditera över dess innehåll kan många människor försättas i Guds kärleks smedja och upptändas av en längtan efter helighet och apostolat, vilket var monsignor Escrivás önskan, som tydligt uttrycks i förordet: Hur kan jag annat än ta din själ – rent guld – för att ta in den i smedjan och bearbeta den med eld och hammare tills denna guldmalm blir till ett praktfullt smycke som vi kan ge till min Gud, till din Gud?

Smedjan består av 1055 punkter att betrakta, fördelade på tretton kapitel. Många av dessa punkter har en tydlig självbiografisk karaktär: De kommer från häften där Opus Deis grundare gjorde anteckningar om det andliga livet, och som han utan att avse dem som dagböcker sammanställde på trettiotalet. I dessa personliga anteckningar samlade han såväl vissa exempel på hur Gud verkade i hans själ, exempel som han betraktade om och om igen i sin personliga bön, som händelser och anekdoter ur vardagslivet som han alltid försökte dra övernaturlig lärdom av. Det är kännetecknande för monsignor Escrivá, som alltid undvek att dra till sig uppmärksamhet, att hänvisningar till situationer eller händelser av självbiografisk karaktär berättas i tredje person.

Vi som hade den stora förmånen att få leva nära honom, fick ofta höra honom tala om denna bok, som tog form under årens lopp. Förutom att ge den sin slutliga ordning, hade han velat läsa var och en av punkterna i lugn och ro, för att sätta hela sin prästerliga kärlek i läsarnas tjänst. Han var inte intresserad av att försköna dem. Vad han ville var att föra ett förtroligt samtal med sina läsare, men i väntan på detta … kallade Herren honom till sin förtrolighet i det eviga livet. Och sådana som han lämnade punkterna överlämnas de nu till läsarna.

Kärnan i Smedjan kan sammanfattas med detta påstående: Om vi är trogna Jesus Kristus kommer hans liv att på något sätt upprepas i allas våra liv, såväl i fråga om den inre processen – helgandet – som i det yttre uppträdandet (nr 418).

Att steg för steg omvandlas till Jesus Kristus, vilket utgör det kristna livets väsen, sker på ett mystiskt sätt genom sakramenten³. Dessutom krävs en personlig ansträngning för att motsvara nåden: att känna och älska Herren, att ha samma sinnelag som han⁴. Att återspegla hans liv i vardagslivet, så att man rentav kan utbrista som Aposteln: vivo autem, iam non ego: vivit vero in me Christus⁵, jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så konkretiserar han det program – heligheten – som Herren föreslår för alla utan undantag. Tänk efter: det finns många män och kvinnor på vår jord och Mästaren underlåter inte att kalla en enda av dem. Han kallar dem till ett kristet liv, till ett liv i helighet, till ett utvalt liv (nr 13).

Denna inre vandring, där man stegvis efterliknar Kristus alltmer, är den röda tråden i Smedjan. En röd tråd som inte innebär en stel mall för det inre livet: ingenting skulle vara mer främmande för monsignor Escrivás avsikter, då han hyste den största respekt för alla människors inre frihet. När allt kommer omkring följer varje själ sin egen väg enligt den helige Andes impulser. Dessa punkter är snarare vänskapliga förslag, faderliga råd till den som bestämmer sig för att ta sitt kristna kall på allvar.

När allt kommer omkring vill Smedjan beledsaga själen på dess helgelses vandring, från det att den uppfattar den kristna kallelsens ljus tills jordelivet öppnar sig mot evigheten. Det första kapitlet ägnas just åt kallelse. Författaren har kallat det Bländad av ljuset, för vi står som bländade av ljuset varje gång som Gud låter oss förstå att vi är hans barn, att vi har kostat allt hans enfödde Sons blod och att han – trots vår litenhet och vårt eget elände – vill att vi skall vara medåterlösare med Kristus: Guds barn. – Bärare av den enda flamma som kan lysa upp människornas jordiska vägar, av den enda strålglans i vilken det aldrig kommer att finnas mörker, dunkel eller skuggor (nr 1).

För att besvara den kristna kallelsen måste man föra en ständig kamp. Det är en kamp som inte gör väsen av sig på vardagslivets arena, ty att vara helig (…) innebär inte att man gör konstigheter: det är att kämpa i det inre livet och att heroiskt utföra sin plikt, ända till slutet (nr 60).

Det kommer inte att saknas nederlag i denna inre kamp, och risken för modfälldhet kan rigga fällor för oss. Därför inskärpte Opus Deis grundare ständigt Sebedaios söners utrop possumus!⁶ i människorna: ett utrop – vi kan – som inte är sprunget ur förmätenhet, utan ur ödmjuk förtröstan på Guds allmakt.

Monsignor Escrivá tyckte om åsnan, ett oansenligt djur som är ödmjukt, arbetsamt och som förtjänade äran att bära Jesus Kristus i triumf längs Jerusalems gator. Han använder sig av bilden av åsnan, som härdar ut, som lyder, medveten om sin ovärdighet, för att uppmana läsaren att förvärva en serie dygder som han med den vane iakttagarens uppmärksamhet ser i åsnan som drar bevattningshjulet: den är ödmjuk, den arbetar hårt och ihärdigt, den är envis!, trogen, går med säkra steg, den är stark – och om den har en god husbonde – tacksam och lydig (nr 380).

Lydnaden är i själva verket nära förknippad med åsnans ödmjukhet och uthållighet. Var övertygad om att du inte kommer att vara effektiv om du inte lär dig lyda (nr 626). Ty att lyda den som i Guds namn leder vår själ och vårt apostolat är liktydigt med att öppna sig för Guds nåd, att låta Anden verka: det är ödmjukhet. Lydnad, således, gentemot Gud själv. Och för Guds skull, även gentemot hans heliga Kyrka. Det finns ingen annan väg: Min son, var övertygad om följande: att avskilja sig är i Kyrkan liktydigt med att dö (nr 631). Detta är en annan bärande idé i monsignor Escrivás förkunnelse: att inte skilja Kristus från hans Kyrka, att inte skilja den kristne från Kristus, som han är förenad med genom nåden. Det är bara så som segern blir tryggad.

Män och kvinnor som söker bli heliga i världen gör sitt apostoliska arbete i och genom att uppfylla sina vanliga åligganden, först och främst yrkesarbetet. Genom den helige Paulus undervisning vet vi att vi skall förnya världen i Jesu Kristi anda, att vi skall sätta Herren högst upp på och längst in i alla ting. – Tycker du att du gör det i ditt arbete, i ditt yrkes­liv? (nr 678).

Förutom genom arbetet skall människorna göra så att alla ädla realiteter förvandlas till redskap för personlig helighet och apostolat. Beundra vår Faders, Guds godhet: fylls du inte av glädje av att med säkerhet veta att även ditt hem, din familj, ditt land, som du älskar vansinnigt mycket, kan helgas? (nr 689). På samma sätt hänför han sig i olika punkter till äktenskapet och familjen; och därefter till de medborgerliga plikterna. För att Herren har velat att hans barn, vi som har fått trons gåva, skall visa den ursprungliga optimistiska synen på skapelsen, ”kärleken till världen” som pulserar i kristendomen (nr 703).

Författaren underlåter inte att även påminna om att man för att gudomliggöra vad som är mänskligt behöver ett djupt inre liv: annars riskerar man att mänskliggöra vad som är gudomligt, utan att glömma – som jag hörde monsignor Escrivá upprepa – att allt som är övernaturligt är mycket mänskligt, när det hänför sig till människor. Ju fullkomligare man identifierar sig med Kristus, desto angelägnare känns den apostoliska ivern, för heligheten – när den är äkta – svämmar över, för att fylla andra hjärtan, andra själar, med sitt överflöd (nr 856).

En kristen får ett hjärta som är lika stort som Kristi hjärta, i vilket det finns plats för alla. Jesus kommer att få dig att hysa stor tillgivenhet gentemot alla som du umgås med, en tillgivenhet som dessutom inte kommer att göra din tillgivenhet gentemot honom mindre. Tvärtom: ju mer du älskar Jesus, desto fler människor kommer att rymmas i ditt hjärta (nr 876). Då avskyr man all trångsynthet, all provinsialism och i synnerhet all partiskhet. Där­igenom sammanflätas två attityder som är typiska för en mogen själ: en outsinlig iver efter själar – ingen! får lämna dig likgiltig – (nr 951) och en likaledes outsinlig önskan efter förening med Gud (jfr nr 927).

Eftersom längtan efter Gud inte kan stillas i denna värld, ser man fram emot den definitiva föreningen i evigheten. Detta är ämnet för det sista kapitlet i Smedjan. Liksom Paulus kände Opus Deis grundare, med särskild intensitet under de sista åren av sitt liv, samtidigt en längtan efter att så snart som möjligt omfamna sin Kärlek i himlen – hur många gånger upprepade han inte psalmens ord: vultum tuum, Domine, requiram⁷ – och en önskan att effektivt tjäna honom under lång tid på jorden: Att dö är någonting gott. Hur kan man vara troende och samtidigt rädd för döden? … Men det vore fegt av dig att vilja dö så länge som Herren vill behålla dig på jorden. Att leva, leva och lida och arbeta av Kärlek: det är din uppgift (nr 1037).

På det här sättet finns en fullkomlig kontinuitet i Guds barns liv: Himlens lycka är till för dem som förmår vara lyckliga på jorden (nr 1005). Det är den belöning som Jesus Kristus utlovade till sina följeslagare⁸: lyckliga här, med en relativ lycka, och fullt lyckliga där, i det eviga livet.

Min vän och läsare, jag vågar försäkra dig att om du och jag går in i denna Guds kärleks smedja kommer våra själar att bli bättre, de kommer att förlora en del av sitt slagg. Monsignor Escrivá kommer att leda oss längs det inre livets vägar med säkra steg, som någon som känner terrängen utan och innan, eftersom han har strövat i den många gånger. Genom att verkligen ge oss ut på denna vandring, genom att börja och börja om så många gånger som det behövs (jfr nr. 384), kommer även vi att nå slutet av våra liv med frid och glädje, säkra på att tas emot i vår himmelske Faders armar.

Glöm inte att vi står under den heliga Jungfruns beskydd. Låt oss vända oss till henne när vi nått slutet av dessa sidor, med ord ur Smedjan, så att vi genom att läsa och betrakta denna bok med Guds nåd skall uppnå det mål som monsignor Escrivá hade ställt upp för sig då han skrev den: Moder (…), gör så att jag söker din Son, gör så att jag finner din Son, gör så att jag älskar din Son … av hela mitt väsen! (nr 157).

Alvaro del Portillo

Rom den 26 december 1986