Inledning

Redan år 1950 lovade Guds tjänare Josemaría Escrivá de Balaguer sina läsare, i förordet till den sjunde spanska upplagan av Vägen, ett återseende i en ny bok – Plogfåran – ”som jag avser att ge dig inom några få månader”. Först nu förverkligas Opus Deis grundares önskning, på den elfte årsdagen av hans himmelska födelsedag.

I själva verket hade Plogfåran kunnat komma ut redan för många år sedan. Monsignore Escrivá var vid flera tillfällen på väg att sända den för tryckning, men då hände det som han brukade uttrycka med ett gammalt spanskt talesätt: ”den som ringer i klockorna kan inte gå i processionen samtidigt”. Det intensiva arbetet med att grunda och leda Opus Dei, hans mycket omfattande pastorala arbete med otaliga människor och tusentals andra uppgifter i Kyrkans tjänst hindrade honom från att göra en sista genomgång av manuskriptet i lugn och ro. Plogfåran var emellertid färdig sedan länge, inbegripet titlarna på de olika kapitlen. Det enda som behövde göras var att numrera punkterna och göra en stilistisk genomgång, vilken aldrig kom att genomföras.

På samma sätt som Vägen – en bok som redan har tryckts i mer än tre miljoner exemplar och som har översatts till mer än trettio språk – är Plogfåran resultatet av monsignore Escrivás inre liv och av hans erfarenhet av själavård. Boken har skrivits i syfte att främja och underlätta personlig bön. Genren och stilen är inte den som förekommer i systematiska teologiska avhandlingar, men dess rika och djupa spiritualitet omfattar teologi på en hög nivå.

Plogfåran är avsedd att nå den kristnes hela person – kroppen och själen, naturen och nåden – och inte bara intellektet. Därför är dess källa inte bara reflexioner, utan själva det kristna livet. Den återspeglar den växling mellan rörelse och vila, mellan själslig energi och frid, som den helige Ande ingöt i Guds tjänares själ och i dem som omgav honom. Spiritus, ubi vult, spirat, Anden blåser vart den vill1 och för med sig ett djup och en harmoni i livet som saknar like, som inte kan – och inte skall – inneslutas inom ett mänskligt systems snäva ramar.

Det är också förklaringen till denna boks upplägg. Monsignore Escrivá ville aldrig inom något område –och än mindre i fråga om det som rör Gud – tvinga in människor i på förhand uppgjorda mönster. På grund av sin respekt för Guds och människornas frihet föredrog han att vara en uppmärksam iakttagare som kunde känna igen Guds gåvor, för att lära sig och först därefter undervisa. När han kom till ett nytt land eller träffade en ny grupp människor hörde jag honom ofta säga ”jag har kommit hit för att lära mig”, och han lärde sig: han lärde sig av Gud och av människorna han mötte, och hans inlärning omvandlades till en ständig undervisning för oss som fanns i hans närhet.

Opus Deis grundares tankar, som bygger på hans omfattande erfarenhet av människor, visar oss i denna bok en samling egenskaper som skall lysa igenom i de kristnas liv: generositet, djärvhet, glädje, uppriktighet, naturlighet, lojalitet, vänskap, renhet, ansvar … Det räcker att läsa rubrikerna i innehållsförteckningen för att inse den fulla omfattningen av mänsklig perfektion – ”mänskliga dygder” (se författarens prolog) – som monsignore Escrivá upptäcker i Jesus Kristus, ”fullkomlig Gud och fullkomlig människa”2.

Jesus är den fullkomliga Modellen för den kristnes människoideal, för ”Kristus Återlösaren lär människan att lära känna sig själv”3. De ord som Plogfårans författare använder sig av för att tacka vår Herre för att ha velat bli ”fullkomlig Människa, med ett älskvärt Hjärta som älskar, som älskar intill döden och som lider; som fylls med glädje och smärta; som fylls av entusiasm inför människans vägar och visar oss den väg som leder till Himlen; som heroiskt underkastar sig plikten och leds av barmhärtigheten; som vakar över fattiga och över rika; som tar hand om syndare och rättfärdiga …” (nr 813) kan sammanfatta alla dessa dygder.

Vad som framträder på dessa sidor är den kristnes eget liv, i vilket – i Kristi fotspår – det som är gudomligt och det som är mänskligt knyts samman utan att sammanblandas, som en oupplöslig enhet. ”Glöm inte att mina påpekanden, hur mänskliga du än tycker att de är, nödvändigtvis måste vara en prästs, eftersom jag har skrivit dem – och upplevt dem – för dig och för mig i Guds närvaro” (se författarens prolog). Det är här fråga om en kristens mänskliga dygder och just därför visar de sig fullt utvecklade; de skisserar mogna mäns och kvinnors karaktär, med den mognad som är typisk för ett Guds barn som vet att dess Fader är nära: ”Vi får inte lura oss själva … – Gud är inte en skugga, en avlägsen varelse som skapar oss och sedan överger oss; han är inte en husbonde som går sin väg och inte återvänder (…). Gud är här, med oss, närvarande, levande: Han ser oss, han hör oss, han leder oss och betraktar våra minsta handlingar och våra mest dolda avsikter.” (nr 658)

Monsignore Escrivá presenterar dygderna i ljuset av människans gudomliga öde. I kapitlet Livet efter detta försätter han läsaren i det perspektivet, och tar honom ur ett uteslutande jordiskt sätt att tänka för att förankra honom i ett evigt sätt att tänka (jfr nr 879). På så sätt kommer den kristnes mänskliga dygder att höja sig långt över enbart naturliga dygder: det är Guds barns dygder. Medvetenheten om det gudomliga barnaskapet måste genomsyra hela sättet att leva för en kristen människa, som i Gud ser skälet till, och kraften för, att fullfölja sina ansträngningar att bli bättre, även mänskligt: ”Förut var du pessimistisk, obeslutsam och likgiltig. Nu har du förändrats fullständigt: du känner dig modig, optimistisk och självsäker … för till slut har du bestämt dig för att bara söka stöd hos Gud.” (nr 426)

Ett annat exempel på hur den kristnes mänskliga dygder har sina rötter i Gud är lidandet. Inför detta livets sorger, kan den kristnes styrka inte ses som ett stoiskt genomlidande av motgångar, istället är lidandet – med blicken fäst på Kristus – en källa till övernaturligt liv, eftersom ”den stora kristna revolutionen har varit att omvandla smärtan till ett fruktbart lidande; att göra något gott av det onda” (nr 887). Monsignore Escrivá kan se Gud handla bakom smärtan, såväl i detta livet – ”låt dig skäras till med tacksamhet, för Gud har tagit dig i sina händer som en diamant” (nr 235) – som efter döden: ”Skärselden är ett av tecknen på Guds barmhärtighet, för att rena bristerna hos dem som vill identifiera sig med honom” (nr 889).

De mänskliga dygderna framstår aldrig som något slags tillägg till det kristna livet: tillsammans med de övernaturliga dygderna och den helige Andes gåvor utgör de ramen för ett Guds barns dagliga liv. Nåden tränger in i naturens allra innersta väsen, för att hela och gudomliggöra det. Om det som är mänskligt, till följd av arvsynden, inte når sin fullkomning utan nåden, är nåden likväl inte något som lägger sig utanpå naturen och verkar i dess utkant; tvärtom, nåden gör det möjligt för den att till fullo utveckla dess bästa egenskaper, för att kunna gudomliggöra den. Monsignore Escrivá godtar inte tanken att man skulle kunna leva gudomligt utan att vara mycket mänsklig, eftersom detta steg är nådens första seger. Det är därför som han tillmäter de mänskliga dygderna en sådan betydelse och anser att frånvaron av dem leder till att det kristna livet självt misslyckas fullständigt: ”Många kristna som följer Kristus förstummas inför hans gudom, men glömmer honom som Människa … och så misslyckas de helt med att utöva de övernaturliga dygderna – trots den yttre överbyggnaden av fromhetsövningar – för att de inte gör någonting för att förvärva de mänskliga dygderna” (nr 652). Denna innerligt mänskliga dimension av det kristna livet var alltid närvarande i Opus Deis grundares predikningar och skrifter. Han tyckte inte om desinkarnerade spiritualismer, för – brukade han upprepa – Herren har gjort oss till människor, inte änglar, och det är som mänskliga varelser vi måste uppföra oss.

I monsignore Escrivás lära förenas de mänskliga och gudomliga aspekterna av kristen fullkomlighet, och det skulle inte heller kunna förhålla sig på något annat sätt när man har en djup kunskap om den katolska läran om Ordet som blev kött, när man älskar och lever den passionerat. I Plogfåran ges en kraftfull beskrivning av de praktiska och livsnödvändiga konsekvenserna av denna glädjerika sanning. Dess författare målar upp bilden av en kristen som lever och arbetar mitt i världen, engagerad i de hedervärda strävanden som motiverar även alla andra människor, men som samtidigt är fullständigt inriktad mot Gud. Det porträtt som tecknas är högst tilltalande. En kristen människa har en ”lugn och välbalanserad karaktär” (nr 417) och kan därför spela noterna i det partitur som hör ”vardagslivet till, dem som andra vanligtvis hör” (nr 440). Den kristne har en ”obändig vilja, en stark tro och en brinnande fromhet” (nr 417) och ställer de talanger han är begåvad med i sina medmänniskors tjänst (jfr nr 422). Hans världsomfamnande mentalitet har följande kännetecken: ”vida horisonter och en kraftfull fördjupning i det som är ständigt levande i den katolska ortodoxin; en rak och sund – aldrig ytlig – iver att förnya de läror som är typiska för det traditionella sättet att tänka, i filosofin och i tolkningen av historien …; en noggrann uppmärksamhet gentemot strömningar i samtida vetenskap och tänkande; en positiv och öppen attityd inför aktuella förändringar av sociala strukturer och levnadsformer” (nr 428).

I skarp kontrast till denna bild, skisserar monsignore Escrivá även kännetecknen på en lättsinnig människa, som saknar sanna dygder, som är som ett strå som vajar för nyckernas eller bekvämlighetens vind4. Den personens typiska ursäkt är denna: ”Jag tycker inte om att engagera mig i någonting” (nr 539); och vederbörande framlever sitt liv i den sorgligaste tomhet. Ur ett kristet perspektiv har denna ytlighet även andra namn: ”list, ljumhet, fräckhet, brist på ideal, medelmåttighet” (nr 541).

Efter att sjukdomen diagnostiserats, anges botemedlet: ”ingenting gör en personlighet så fulländad som att man motsvarar nåden” (nr 443). Därefter ges läsaren ett konkret och mycket säkert råd: ”Se till att ta efter Jungfru Maria, så kommer du att vara en helgjuten man eller kvinna” (nr 443). Vid Jesus upptäcker den kristne alltid sin Moder, Jungfru Maria, och tar sin tillflykt till henne för alla sina behov: för att ta efter henne, för att umgås med henne, för att söka skydd i hennes mäktiga förbön. Det är mycket betydelsefullt att varje kapitel i Plogfåran avslutas med en tanke på Jungfru Maria: en kristens alla ansträngningar för att växa i dygden leder till identifikation med Jesus Kristus och i det avseendet finns ingen säkrare och rakare väg än mariansk fromhet. Jag tycker mig fortfarande kunna höra Guds tjänares röst, när han under ett av mina första möten med honom med glädje förklarade för mig att till Jesus går och återvänder man alltid genom Maria.

Alvaro del Portillo

Rom, den 26 juni 1986