Förord

Försätt dig i den korsfäste Kristus sår.¹ När monsignore Josemaría Escrivá föreslog dem som bad honom om råd för att fördjupa sitt inre liv denna väg, gjorde han inte något annat än att förmedla sin personliga erfarenhet. Han pekade ut den genväg som han själv följde under hela sitt jordiska liv och som förde honom till det andliga livets högsta höjder. Hans kärlek till Jesus var alltid en påtaglig verklighet: stark, öm, lik ett barns, gripande. 

Opus Deis grundare brukade med medryckande övertygelse hävda att ett kristet liv består i ingenting annat än att följa Kristus: detta är hemligheten. Det gäller att följa honom så nära att vi lever tillsammans med honom som de första tolv; så nära att vi blir ett med honom.² Därför brukade han föreslå att man ständigt skall meditera över Evangeliets ord, och de åt vilka det förunnades att höra honom kommentera några scener ur Kristi liv har fått höra dem levande och aktuella, och lärt sig att försätta sig i dessa scener som en person till bland de närvarande. 

Av alla dessa betraktelser i Evangeliet dröjde monsignore Escrivá med särskild detaljrikedom och kärlek vid dem som rör Jesu död och uppståndelse. Bland många andra överväganden brukade han därvid betrakta Kristi heliga mänskliga natur som – i sin längtan efter att närma sig var och en av oss – visar sig för oss i all sin mänskliga svaghet och i all sin gudomliga strålglans. Därför – brukade han säga – råder jag alltid att läsa ur böcker som berättar om Herrens lidande. Sådana skrifter, fulla av uppriktig hängivenhet, får oss att tänka på Guds Son, människa som vi och sann Gud, som älskar och lider i sitt kött för att återlösa världen.³ Den kristne mognar verkligen och blir stark vid korset, där han också träffar Maria, sin Moder. 

Som en följd av sina betraktelser över händelserna på Kalvarieberget förberedde Opus Deis grundare denna Korsväg. Hans förhoppning var att den skulle uppmuntra till att meditera över Jesu lidande, men han ville aldrig tvinga någon att använda just den texten för att praktisera denna i den kristna traditionen så djupt rotade andaktsövning. Anledningen var hans stora kärlek till samvetenas frihet och den djupa respekt han hyste för varje själs inre liv, vilken gjorde att han inte ens förpliktigade sina andliga barn till att använda bestämda andaktsformer – självfallet med undantag for dem som utgör en väsentlig del av den andlighet som Gud har velat för Opus Dei. 

Detta nya postuma verk av monsignore Escrivá har likt de föregående tagits fram för att vara en hjälp vid bön och, med Guds nåd, för att den enskilde skall växa i ångerns anda – en kärlekens smärta – och i tacksamhet mot Herren, som har återlöst oss till priset av sitt blod.⁴ I samma syfte har ord av monsignore Escrivá infogats som stöd för meditationen, vilka har hämtats ur hans predikningar, ur hans samtal, ur denna hans strävan efter att endast tala om Gud och inte om någonting annat än Gud. 

Korsvägen är inte en sorgsen andaktsövning. Monsignore Escrivá lärde ofta ut att den kristna glädjens rötter är formade som ett kors. Om Kristi lidande är en smärtans väg, är det även en hoppets väg som leder till en säker seger. Så förklarade han det i en av sina predikningar: Kom ihåg att Gud vill att du skall vara lycklig och att om du själv gör det som står i din makt, kommer du att vara lycklig, mycket lycklig, jättelycklig, även om du aldrig kommer att vara utan kors. Men korset är inte längre en schavott, det är den tron från vilken Kristus härskar. Och vid hans sida finns hans Moder, som även är vår Moder. Den heliga Jungfrun kommer att utverka den styrka åt dig som du behöver för att beslutsamt följa i hennes sons fotspår.⁵

Alvaro del Portillo Rom,
14 september 1980,
Det heliga Korsets Upphöjelses fest.